Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för 8ig sjelf, "att hon i ett anfall af fåfänga och lättsinnighet
bröte med Klein och gifte sig med baronen, i händelse han gör
allvar med saken. Bevare oss Gnd från en sådan olycka!" bad
han af uppriktigt hjerta. ”Ty en lättsinnig man är värre
än en man med hvarje annat fel.”
Blott några ögonblick hade Julie haft tillfälle att
öfver-tänka Brinks råd, och allt var hos henne ännu ett oredigt
virr-varr, då hon på något af stånd fick se Klein komma med
hennes far emot henne. Den senare blef på vägen uppehållen
af en bonde. De möttes alldeles ensamma.
"Välkommen, Waldemar... . Du har verkligen öfverraskat
mig!” stammade Julie och lade sin hand i den, som han med
hjertlighet räckte henne.
"Jag vill hoppas, icke oangenämt!" svarade han och såg
henne med en mild, men något forskande blick i ögat.
”Visst icke, gode Waldemar! Men du hade varit ännu
mera välkommen, om det skett förr"
I dessa ord låg en tvetydighet, den Waldemar fick tolka
på flera sätt. Som han var osäker om det rätta, åtnöjde han
sig med att svara det han omöjligt förr kunnat få permission.
"Men var förvissad, bästa Julie, att denna försummelse nu skall
repareras, ty jag ärnar blifva här en hel månad."
Julies svar härpå var högst osammanhängande. Hon
kunde ej lösslita sin själ från tanken på den oreda, som
oundvikligen måste uppkomma. D,et närmaste föremålet för hennes
bekymmer var baronen. Hvad skulle han säga, tänka och göra ?
Och huru skulle det gå med henne sjelf? Hon hade ej mod
att tala uppriktigt med Waldemar; och huru skulle hon också
kunna säga honom att hennes kärlek och fåfänga ständigt lågo
i strid med hvarandra? Att hon sjelf började inbilla sig att
baronen ingifvit henne ett lifligare intresse än som var
förenligt med hennes lugn, och slutligen en viss, icke obetydlig
fruktan att Waldemar och hon icke passade för hvarandra, allt
detta var just icke egnadt att blifva föremål för det första
återseendets samtal. Sådan var Julies öfvertygelse, och hon
teg, emedan hon icke visste hvad hon skulle yttra.
Waldemar, som under detta långa afbrott noga betraktat
henne, fattade hennes hand och sade i lätt ton: "Jag hör att
ni i dag skall resa till ett bröllop. Om du ej redan lofvat
någon annan, så hoppas jag du tager din plats hos mig —
min trilla är både rymlig och god."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
