Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. N:o 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det beslutsamma uttrycket återvände till moderns
ansigte.
»Välj»), sade hon med fast stämma, »välj mellan
honom och mig.»
Och dottern valde.
Då tornuret i Adolf Fredrik slog tio, smög sig
en ur familjen utstött liten varelse ned för de mörka
trapporna och i hennes öron ljödo oupphörligen som
en aflägsen klockringning moderns sista ord: »kom
ihåg, du skall ångra dig, Lisen!»
Men de unga tro, att kärleken icke blifvit skapad
för att lyssna till förnuftet.
I armodets verld tar man emellertid aldrig sorgen
så djupt; man har inte råd att sörja, och dessutom
har man blifvit en smula härdad genom att så att
säga armbåga sig fram genom lifvet mellan köld och
htmger, mellan lidande och död.
När ett dödsfall inträffar bland hyresgästerna i
det gamla Råtthålet så brister man inte ut i jämmer
och klagolåt; — man säger endast: »så, åter en
förlorad arbetsdag.»
I en så beskaffad verld, der döden gör visit utan
allt uppseende, och der sorgen kommer så ofta, som
vore den barn i huset, i en sådan verld dugde det
naturligtvis icke för n:o 7 att gå dagen i ända och
sörja. Och det gjorde hon inte heller. Hennes hår
blef endast ännu mera grått, pannan fårades djupare,
och läpparne tycktes bli allt tunnare och tunnare^
men det var också alltsammans. Sitt arbete skötte
hon lika oförtrutet som vanligt, vindsrummet städades
och dammades med samma omsorg som förr, oeh
icke ett ord om Lisen kom öfver hennes läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
