Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interiör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vi komma att släss, min herre», sade hertigen
och betraktade löjtnanten med en fast blick. »Orsaken
till min utmaning känner ni troligen af ert samvete.
Jag skall ha den äran sända er mina sekundanter.»
Marinlöjtnanten bugade sig — något blek, det är
sant, men med den aktning man är skyldig en man,
bärande ett så ädelt namn som hertigens. Strax
der-på aflägsnade han sig, och ingen kunde märka, då
han förde m:lle Vernet i fransäsen, att han
ögonblicket förut mottagit en utmaning.
Men hertigen stod ensam och tankfull qvar i
växtrummet. Slutligen tände han en cigarrett för
att förströ sig och låta sin sorgbundenhet gå upp
i rök.
Han tog dervid växterna i närmare skärskådande
och stannade till sist framför en praktfull indisk
azalea, öfversållad med hvita blommor.
Han bröt en af dessa och förde den brinnande
cigarretten tätt intill den fina hvita blomkalken, som
småningom blef tynande och slutade med att bli
alldeles svart.
Hertigen log vemodsfullt.
»Stackars lilla blomma», tänkte han, »det behöfdes
endast en parfymerad cigarrett för att döda dig! —
Ack, det fordras icke en gång så mycket för att
mörda en qvinnas rykte och göra hennes dygd lika
så svart som den här. — Jag vet det, jag.»
Och han kastade azalean tillbaka bland hennes
hvita, jungfruliga systrar, och dessa logo troligen af
skadefröjd: de voro ännu rena, och hon var redan
fläckad.
Det var dagen efter generalens bal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
