Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interiör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kasta mig ned i den svala skuggan under ekarnes
täta löfverk, och medan jag sträckte ut mig i
gröngräset, begagnade jag mig af tillfället att taga slottet
litet närmare i betraktande.
Det var uppfördt i Ludvig XIII:s stil med spetsiga
torn, stenbalkonger, flöjlar i öfverflöd på taken och
rännor, som mynnade ut i grinande drakhufvuden.
öfver både slott och park hvilade djup tystnad,
endast då och då störd af springbrunnens plaskande
och bofinkarnes sång. Här var sannerligen stället
för den, som af en eller annan orsak ville vara
ensam, ville vara ostörd, ville vara glömd, och i vår
verld är det helt säkert mången, som önskar det.
Och att hon denna svartklädda qvinna, som
vandrade fram och tillbaka i en af de mest undanskymda
alléerna, lifligt åstundade det, var jag säker på från
första stund jag såg henne: — denna sänkta panna,
detta drag af djup melankoli öfver ögonbrynen och
framför allt denna sorgsna blick sade mig bättre än
någonting annat, att det endast var ensamheten hon
sökte, endast minnet af det framfarna, som gaf
hennes lif något värde: det är ju understundom ljuft
att lefva för att kunna minnas .. .
Hennes namn var Blanche Huon, hertiginna af
Targis.
Jag återsåg henne aldrig mer och hade heller
aldrig sett henne förr än i Château des Rêves’
slottspark, men jag fattade från första stund ett så lifligt
intresse för henne, att då jag på hösten vid min
återkomst till Paris träffade min allvetande vän
Moi-riseau jag icke kunde underlåta att fråga honom, om
han kände något till den unga enkehertiginnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
