Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bland Lotten Wennbergs många filantropiska förslag, och
det blef föremål för Fredrika Bremers aldrig tröttnande
omtanke under hennes återstående lefnad.
Stockholmslifvet med dess många olikartade göromål,
arbeten och förströelser tröttade för hvarje år mera Fredrika
Bremer. Hon ville äfven göra besparingar för att kunna få
ett större öfverskott till sina många välgörenhetsposter. Det
ena med det andra gjorde, att hon beslöt sig för att flytta
ut till Arsta. Detta gods tillhörde ej längre hennes släkt,
men hon hoppades, att hos den där bosatta familjen
Saxenberg finna ett hem.
»Jag börjar känna årens tyngd», yttrade hon till en
yngre väninna kort före utflyttningen till Arsta. »Jag
be-höfver ro att afsluta mitt sista arbete, och sedan skall det
bli godt få dö på det gamla Arsta».
Under sommaren var det godt om ungdom ute vid Arsta.
Fredrika Bremer var ung med de unga, fröjdades åt deras
skämt och lekar, men kunde ock säga dem ett det milda
allvarets ord, när så behöfdes.
Mot hösten fördes de unga af sina olika sysselsättningar
bort från Arsta. Det blef där tyst och stilla. Men Fredrika
Bremer njöt af lugnet. Hon sysselsatte sig med att för
barn omarbeta sin resa i Palestina.
Hennes tankar voro ofta i hufvudstaden, och posten
väntades med otålighet, särskildt de märkliga dagar, då
representationsfrågan debatterades vid riksdagen. Med glad
förhoppning såg hon in i framtiden, då denna fråga fick den
lösning hon önskat.
I julglädjen tog hon sin del. Hela julaftonen var hon
med den familj, af hvilken hon nu var en medlem. Julottan
reste hon med till kyrkan, med jublande julfröjd i sinnet.
Den starka kyla, som rådde i kyrkan, kunde hon likväl ej
uthärda. Hon ådrog sig en häftig lunginflammation. I det
längsta ville hon ej tro hon var sjuk, men det sista dygnet
aftogo krafterna, och klockan 2 på det nya årets morgon
1865 var hon borta.
Fredrika Bremer väntar ännu på en fullständig, henne
värdig minnesteckning. Vi hafva endast varit i tillfälle att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
