Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sällsamma naturrevolutioner; sol- och
månförmörkelser förkunna nu, liksom vid Cesars mord, »då
graf-varne gäspade och svepta lik på Romas gator jämrade
och kvidde», att den sedliga världsordningen är rubbad
i sina grundvalar.
Och ur denna, den sedliga världens snedhet, utgår
nu sorgespelet som det ondas vilda utbrott, för att
återställa den rubbade jämvikten, liksom åskvädret, då det
rensar den tunga luftkretsen och skänker djur och
växter en ny och friskare luft att andas och röra sig uti.
Låtom oss nu betrakta karaktärerna.
Midt i ovädret, liksom midt i glansen, står den
gamle Lears jättelika gestalt, bärare af
hufvudhand-1 ingen och det tragiska intressets hufvudföremål. Han
har herskat länge och lyckligt, värdigt och verksamt,
fruktansvärd för sina motståndare, omgifven af alla
höghetens attribut, »hvarje tum en konung», som han själf
säger. Men hela nyckeln till hans karakter ligger
däruti, att maktens rökverk stigit honom åt hufvudet; han
blir icke galen under styckets lopp, han är det redan
till en del vid handlingens början. Den första
motsägelsen lönar han med en förbannelse, ehuru den kommer
från hans mest älskade barn. Han syndar af säkerhet
och själföfverskattning, därför lemnar han makten ur
händerna och fordrar dock oafkortade alla maktens
attribut, som om han i sin egen heliga person skulle bära
motvikten för alla ödets vexlingar och nycker. Detta
är i första rummet hans tragiska skuld. Och icke nog
därmed. Huru har han uppfostrat sina båda döttrar,
hvilka sedan blifva hans bödlar? Jo, i förställning och
kryperi — och af dem vill han nu skörda kärlek och
vördnad. Huru behandlar han sin redbare trotjenare
Kent? Jo, med otack och hån.
Se där prologen till det uppskakande sorgespelet.
Och först nu, när all världens jämmer och elände,
när själfva naturens raseri bryter ut öfver den olycklige
gubbens hufvud — först nu, i sitt fullt utvecklade
vansinne, får han ögonen öppnade för hela ihåligheten i
sin forna glans. När ögat sluter sig för det närvarande,
dä ser han klart i det förgångna. Då utropar han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
