Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moliéres trupp fick inom kort namn af »Latroupe
de Monsieur», efter konungens bror, som blef hans
beskyddare och som 1660 upplät åt honom en sal i
Palais-Royal. Detta var ursprunget till Théåtre
Frangais, hvilken, som vi veta, bor kvar där ännu i
dag. 1665 upphöjde Ludvig XIV Moliéres sällskap
till »Troupe du Roi» och gaf honom ett årligt
anslag af 6,000 livres. Från 1660 till 1673 uppförde nu
Moliére på denna scen alla sina lustspel, hvilka
tillsammans uppgingo till ett antal af 31. Man säger att
han också gärna ville spela tragedi, men att han icke
lyckades som tragisk skådespelare. Han hade
nämligen ett mycket hastigt uttal och lärer lidit af en lätt
stamning eller tunghäfta, som icke passade för det
allvarliga dramat, men som i lustspelet säges hafva varit
af en utmärkt effekt.
M;lle du Croisy, skådespelerska vid hans teater,
beskrifver honom på följande sätt: »Han var af
medelmåttig växt, snarare stor än liten och lagom fet, hade
en ädel hållning och en allvarlig, något tung gång.
Hans utseende var i allmänhet allvarsamt, han hade
stor näsa, bred mun, tjocka läppar, brun ansiktsfärg,
starka, svarta ögonbryn, hvilkas rörlighet gjorde hans
ansikte i hög grad komiskt. Till karakteren var han
mild, tillmötesgående och frikostig, men blef lätt häftig.
Han tyckte mycket om att hålla tal, och när han läste
sina stycken för aktörerna, ville han alltid att de skulle
medföra sina barn, för att af deras naturliga intryck se
om hans stycke var sant eller icke.»
Moliére förskaffade sig i Paris en stor mängd
beundrare och vänner och nästan lika många fiender.
Alla som funno sig eller trodde sig träffade af hans
satiriska gissel, tillhörde de senare, och hade icke
Ludvig XIV beskyddat honom så kraftigt som han gjorde,
så torde det säkert mer än en gång gått honom illa.
Men det länder »den store konungen» till
ovansklig heder, att han förstod och uppfattade en sådan sede-
skildrare som Moliére. Det var först på konungens
uttryckliga befallning och efter mångfaldiga
svårigheter och hinder, som Moliéres kanske utmärktaste ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
