Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelf i husen i staden, så i tre rum och kök när de
båda barnen, sonen och dottern, med ett par års
mellantid kommit till verlden, och nu slutligen i egen
gård, der det stora bageriet sysselsatte femton till
tjugo arbetare, och der det gamla trähuset helt
nyligen lemnat rum för ett tvåvånings stenhus, medan
det första gamla köket ännu stod kvar i ett hörn af
gården och med sina fallfärdiga väggar talade om
huru arbetet hade alstrat bergning, huru sedan
berg-ningen genom fortsatt arbete blifvit välstånd, och
slutligen huru välståndet hade blifvit rikedom;
gammaldags, solid rikedom, som ständigt ökades genom ett
arbete som aldrig hvilade.
Ty nu lmnde de hafva hvilat, de båda gamla,
men de ville det inte. De hade ju sina barn att
samla åt, och som de flesta föräldrar, hvilka Sjelfva
fört ett trälsamt och tungt lif i svett och möda, ville
de att barnen skulle få allt till skänks: »De ska’ då
inte behöfva träla, de, som vi fått göra!» detta var
deras ständiga tanke, deras aldrig slumrande stolthet.
För dem skulle verlden ligga öppen och ljus och
leende, från det första steg de togo utanför hemmets
råmärken; de skulle aldrig behöfva känna hvad släp
och bekymmer och omsorger ville säga, derför hade
ju de gamla underkastat sig dem i så många år och
gjorde det ännu i dag. Men i stället skulle barnen
lära; ja! i synnerhet skulle de lära hvad de gamla
aldrig hade hunnit med: att vara eleganta, talangfulla,
bildade, fina menniskor, som man kunde ha’ heder
af vid de stora kalasen i hemmet, hvilka sedan aflade
af sig liknande tillställningar i de andra hemmen i
den stora småstaden, der alla kände hvarandra och
der alla umgingos med hvarandra på stor fot, — det
vill säga, alla som hade penningar, naturligtvis. 5 5 -ii
Och fina och eleganta blefvo de båda två! De
fingo all den bildning, som kan fås för penningar här
i verlden, och om den också inte gick så särdeles
djupt, så afsatte den så mycket flera af sina förgyllnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
