Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvard Mauritz Swartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.
Edvard Mauritz Swartz är född i Stockholm den 15 februari
1826, och är sonson af den framstående naturforskaren Olof
Swartz. Som trettonårigt barn blef han antagen till elev vid
Kungliga teatern; som nittonårig yngling öfvergick han till den
mindre, sedan man vid den stora misströstade om hans kallelse.
Svag till hälsan och med ett kontemplativt lynne, stod han
länge i knut, som sådana naturer pläga, och det fans ingen
som var skarpsynt eller ihärdig nog att vilja eller kunna taga
reda på det rika innehållet bakom den tysta och tillbakadragna
ytan. Lyckligtvis fann han en sådan menniskokännare i
Torsslow, och denne både ville och kunde det. Understödd af hans
råd och vägledd af hans exempel, samt med kraftig vilja
underkastande sig ett samvetsgrannt och ihärdigt sjelfstudium, fick
Swartz snart tillfälle att visa det icke han sjelf misstagit sig
om sin kallelse, utan att de styrande vid landets första scen
misstagit sig på honom. Men det gick långsamt for honom att
bryta sig väg på den svåra bana han valt, — långsamt men
säkert.
Det var icke en dags verk, belönadt af en aftons bifall,
och sedan glömt och begrafvet, som det så ofta händt och
händer, — det var kärnfullare arbete än så.
Utrustad med mera sjelfkritik än de fleste — och
sjelf-kritiken är en sällsynt gåfva hos skådespelaren, ursäktligt nog
kanske, derfor, att han icke kan se sig sjelf och sitt verk,
endast sitt uppsåt, — lät han icke förblinda sig af medgången,
då den en gång kom, lika litet som han låtit nedslå sig af
motgången, så länge den* varade. Och det var icke så liten
tid som man tror. Mången skulle hafva tröttnat för mindre
än så, och han hade nog sina bittra stunder af misströstan han
också, när han oupphörligt blef påmind om att hans rörelser
voro kantiga, hans gång omanlig och hans stämma
otillräcklig för scenen. Men han tröttnade aldrig, han var sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
