Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdsfröknarne - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läsa lagen för både lan och hans anhang, om det skulle
knipa.“
“JSå
hur gick det för presten då, iuder Janson?“
“Jo det gick som det gick, det. För si klockarn och
gubben far min va’ goda vänner, och han talte om hvart
lefvandes tecken för honom när han kom inom hos vårt
dan derpå, och jag satt och band not och hörde på, —
och blek var klockarfar så det var bara nästippen som
hade den vanliga rödfärgen qvar på sig. Och han talte
om att när de kom innanför dörra, så va det första de fick
si, en stor svart katt med riktiga eldögon i skalln, som
gick omkring bena på dem och glodde som om han ville
sluka dom. Och så kom svarten sjelf emot dom och sa’
med en röst som
klockarfar påstod lät som sjelfva
doms-basuna: Hvad i helvete vill ni här! röt han emot dom.
“I Guds namn kommer vi hit,“ sa’ presten, och då slog
svarten te’ ett gapskratt så det gråna i
stngan. Men
presten lät inte skrämma sig, utan tog te å predika
Gudsord så det var riktigt odrägligt
åtfet, och kattfan flög ut
genom fönstret så rutbitarne rök om’en, och då föll
svarten te’ bönboka, och blef höflig och ba’ presten komma in
i sitt inre rum, och det gjorde han då, och klockarfar blef
qvar derute i stuga, och sa’ att han aldrig varit så illa
kommen i all sin tid. För bäst som han satt der så kom
döttrara utlarandes och sonen efter, och di sa’ något på
hundturkiska åt klockarfar och när han svarte på svenska,
så gapskratta di honom midt i syna. Och så högg son
ner en stor elemenskader bössa
Irån väggen, och skulle
just te och lägga an på klockarfar, när han tog bena på
ryggen och satte åf ut på dörrn som en penal. Och han
vände sig rakt inte om förr än han kom ner te båten,
och der ramla lian på hufvu’ öfver
eu sten, och der låg [-han-]
{+lian+} då rakt likasom sanslöser tills presten kom. Och det
dröjde inte länge förrän presten kom efter, och då var inte
han stort golikare än klockarn. För han va’ alldeles rö’
i ögona och sa’ aldrig ett ord på hela vägen, utom det
att klockarfar hörde honom likasåsom mumla
lor sig sjelf
den ena gången efter den andra: “Gud hjelpe oss, inte
gått och läst, inte gått och läst!“ Och klockarfar försökte
allt att tå ur honom hvad han mente, men si det var rakt
omöjligt, utan han sa’ bara: “jag har svurit, klockarfar!
jag
har svurit!“ Och sen hade presten allri en glad dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
