- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
9

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag, en vacker dag — till venster om landsvägen, sa’ du.
Kom nu, så gå vi genvägen fram till grafven.“

“Hvarför köpte du två kransar ?“ frågade den yngre
herrn.

“Kors, för flickungens skull, och så har jag en
gammal bekant, som ligger i lugnet på vägen dit bort, en som
jag alltid grälade med i lifstiden... är inte för mycket att
jag ger honom en krans efter döden... om jag begriper
hvem flickungen påminde om? Men låt oss skynda nu, de
äro redan framme, ser jag.“

3.

Xär de bägge männen framkommo till den öppnade
grafven, var kistan just nedsänkt deri, och en sångkör
uppstämde omkring den den vackra koralen: “Jag går mot
döden hvar jag går,“ medan presten gjorde sig i ordning
att inviga stoftet till den sista hvilan.

Den stora processionen hade slutit sig tätt omkring
grafplatsen, och de flesta af de deltagande hade sökt eröfra
sig mer eller mindre upphöjda platser för att slippa stå i
de af höstregnet uppblötta gångarne. Mot ett träd vid den
sidan af grafven, åt hvilken den dödes fötter lågo, stödde
sig den unga enkan med ansigtet doldt i näsduken, och
hennes smärta figur skakades af konvulsiviska snyftningar;
bredvid henne med hennes arm under sin stod den gamla
modern och blickade mörk och sträf ner i griften, som om
hon ännu hade lust att gräla på den döde. Midt för den
unga enkan stod den nyss omtalade officeren, vridande
be-hagsjnkt sina mörka mustascher, och något bakom honom
den unge vetenskapsmannen, hvars bleka anlete blef ännu
blekare hvar gång han såg en snyftning skaka den unga
qvinnans lemmar.

De öfriga sågo mer och mindre likgiltiga ut, så som
det i allmänhet brukas på begrafningar. Somliga hviskade
till hvarandra om det dåliga väglaget och om den snufva
de troligen skulle föra med sig hem som tack för sin
uppmärksamhet mot familjen; andra undrade hvad presten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free