- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
30

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Jag har sagt mamma, att jag aldrig gifter mig,“
återtog unga frun lika sakta och lika bestämdt; “men om
det skulle komma att hända, så väljer jag nästa gång
sjelf.“

“Det gör du inte, det ska’ jag låta dig veta,“ utbrast
kommerserådinnan alldeles ursinnig, i det hon reste sig
upp till hela sin längd och näsan blef spetsigare än van- ’
ligt; “du tar den jag vill, och dermed väl.“

“Seså, mamma lilla, blif inte häftig!“ förmanade dottern,
i det hon också steg upp temligen ceremoniöst; “nog vet
du, som är så förståndig, att jag nu mera är min egen
giftoman, och att jag mte alls behöfver ditt bifall, om jag
vill ingå en ny förening.“

Kommerserådinnan stod som slagen af åskan. Det
hade hon inte tänkt på och ännu mindre hade hon
besinnat, att barnet hade blifvit qvinna och att det nyss
upplösta äktenskapet, hurudant det för öfrigt hade varit,
dock i ett afseende fullgjort sin mission, genom att det
hade uppfostrat hustrun och lärt henne att hon egde en
egen vilja. Den skarpa frun hemtade sig snart, och sade
med en ton så hvass, att den kunnat tränga igenom
.en vägg:

“Om du också inte behöfver mitt bifall, så behöfver
du kanske i alla fall mina penningar, och dem ger jag
endast åt en dotter som lyder mig!“

“Det är ju möjligt, att jag också kan undvara dem,“
svarade friherrinnan, lika lugnt och lika bestämdt, som
tomt. “Men jag begriper inte hvarför mamma tar humör;
vi resonnera ju bara. Jag har endast sagt, att så kan bli,
i fall omständigheterna foga" det så. Inte har väl mamma
kunnat föreställa sig, att jag skulle förbli ett barn i hela
mitt lif heller.“

“Nej, det förstås,“ mumlade kommerserådinnan allt
mer och mer förvånad, “men att du skulle på det här
sättet behandla din gamla mor, som alltid tänkt och alltid
handlat i bästa mening för dig ... det, det...“ och
kommerserådinnan böljade på nytt försöka att gråta, men det
ville icke lyckas, emedan hon var allt för uppretad i sitt
inre, och följden blef, att den tillämnade snyftningen mera
liknade en grymtning än något annat.

“Jag förstår mig sannerligen inte på mamma i dag,“
återtog den unga enkan och såg å sin sida lika förvånad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free