- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
39

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Jaså, då förstår jag. Det der var ett äkta qvinligt
sätt att resonnera och det skulle lugna mig för flickans
öde om det vore hon. Men nu ä’ vi framme, ser jag.
Stanna, kusk! Om friherrinnan tillåter, så låta vi vagnen
stanna här och så promenera vi den lilla gångstigen, som
för upp till stugan.“

“Gerna. Det skall bli skönt att få gå litet! Komma
vi att dröja länge ?“

“Det beror på omständigheterna.“

“Om vi skulle dröja vid sjukbesöket,“ sade
friherrinnan till den förvånade kusken, som inte kunde begripa
hvad hans unga friherrinna skulle här midt på landsvägen
att göra — “så får Janson låta hästarne gå litet. Men
inte för långt, i fall vi skulle komma snart igen.“

“Åhnej, nådig frun!“ svarade kusken, i det han gjorde
honnör med piskan; “för resten så har jag filtame med, så
di står sig nog.“

“Hvartåt ska’ vi nu gå, doktor?“

“Jo, här åt sidan, den der lilla gångstigen framåt. Jag
ska’ gå förut och visa vägen. Vore den inte så smal som
den är, så skulle jag bedja att få bjuda friherrinnan armen;
men då skulle antingen ni eller jag komma att gå på
gräsvallen, och det är litet fuktigt den här årstiden.“

“Lyckligtvis har jag mina bottiner, doktor, så ni kan
gema bjuda mig er arm, om ni vill!“

“Hm, ett litet hyggligt fruntimmer, det der!“ tänkte
doktorn, i det han bjöd henne sin arm och de sakta
promenerade framåt på stigen, som gick öfver ett temligen
stort gärde upp mot en höjd, vid hvars fot nu jernvägen
till TJpsala går fram. Höjden var bevuxen med björk och
ungskog, och på sjelfva sluttningen låg en liten temligen
skral och förfallen stuga med rödt tegeltak och sneda
fönster.

Snart voro de framme vid den förfallna stugan, som
vid néurmare skärskådande såg alldeles fallfardig ut.

“Är det härinne ?“ frågade friherrinnan, i det hon
saktade sin gång och stannade som för att draga andan.

“Ja, härinn$ är det!“ svarade doktorn; “men hur är
det fatt? Hm, jag tror friherrinnan tvekar? Ni ångrar
väl inte, att ni följt mig hit?“

“Nej, men jag känner en så underlig beklämning. Det
är som om en olycka hotade mig, och på samma gång är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free