Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom tvekande steg upp från sin plats, gick fram till
öfversten och lade sin hand på hans arm. Öfversten såg
på henne, förvånad öfver hennes djerfhet, och ville draga
undan armen, i det han lutade sig tillbaka i stolen, men
hon följde med sin hand, och då genom denna rörelse
hennes klädningsärm rubbades något, blef blåmärket kring
handleden synligt, detta minne af hans kraftiga handtag i
går afton. Öfverstens. blick blef litet osäker vid denna
syn, och han lät hennes hand ligga, i det han med en röst
som sväfvade litet, men som han sökte göra så hård som
möjligt, frågade henne:
“Nå, hvad är det om? Jag sa’, att du kan gå till
dina sysslor/*
“Först ville jag fråga morbror,“ svarade Valborg med
sakta, men säker röst, som hon aldrig höjde under hela
samtalet, men som vibrerade djup och klar under den slöja
af sinnesrörelse, som låg deröfver; “om jag verkligen hört
rätt; om jag inte misstagit mig på morbrors mening, eller
om detta är ett fortsatt straff for min förmenta
förbrytelse i går afton? Ty att Harald påstår sig tycka om
mig, är det nog för ingående af en förbindelse för hela
lifvet? Skall jag icke tillfrågas, är jag en sak utan
betydelse? Har jag icke ett hjerta, en vilja, en
sjelfbestäm-melserätt i denna sak?**
“Nej, inte det jag vet!“ röt öfversten, som med all
gevalt ville befria sig från det välde som hennes stämma
och blick utöfvade på honom: “du har att lyda, och dermed
punkt!**
“Det kan inte vara morbrors innersta mening! Jag
känner för Harald ingenting annat än den vanliga
slägt-känslan för en kusin, blandad med en ganska förklarlig
ömkan öfver hur litet han förstår att nyttja sin tid och
utveckla sina anlag. Och detta är icke nog för att gifta sig
med en person.**
“Nej det förstås, det ska naturligtvis vara serenader
och töcken der ’kärlek som gör hvitt det svartaste bröd*
och sådant der romanslisk för att det skall duga.**
“Det skall framför allt vara sanning deruti,** svarade
Valborg, i det hon tog ett steg tillbaka och stödde sin
hand vid skrifbordet; “det skall vara aktning för
menni-skorätt och äktenskapets helgd! Den, som bryter mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
