Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Livet självt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kaffet var drucket, de slocknande cigarret
terna virvlade sina sista hieroglyfer. Kyparen
hade bockat sig, den angenäma middagen med
Per var slut. Filippa skulle minnas den som
en oas i livets öken.
På tåget fick de en bra hörna för sig själva
och fortsatte sitt samtal. Det föll sig så
naturligt för dem att ge varandra förtroenden. De
hade ju vuxit i samma jordmån. Skott av
samma träd, skulle ej deras tankar gå samma
banor!
— Jo, instämde hon, min melankoli har jag
nog från farfar. Jag brukar aldrig lägga
drömmar på minnet, men den dröm, jag en gång hade
på Solvik, sitter så ihärdigt fast. Det är för
att den blivit symbol för min melankoli: En
tung vagn, som jag alltid skulle draga med
mig. På vagnen stod ett avgudatempel — jag
skulle aldrig få reda på, vad det innehöll.
— Låt oss kalla det för livsgåtan, inföll Per,
den hänger ju så gärna samman med melankoli?
— Det har du så rätt i! Dem känner man
oftast av tillsammans!
Hon måste noga se på Per. Han var
densamme, det var ingen omvändelse med honom,
men han hade blivit rikare, han hade fått en
djupare själ. Hon drogs mot honom som ald
rig förr.
— Men vad har du gjort för att driva
melankolien på flykten, frågade Per deltagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
