Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag’et såsom en sådan förmåga heter produktiv inbillningskraft.
Det är denna produktion, som ger innehållet åt hela min värld;
så att, om jag toge hela min värld och afklädde den alla former,
såsom rum, tid, kvantitet etc., så skulle det, som blefve kvar,
befinnas vara blott denna min egen förmågas produktion.
Produk-tionen är således det material, hvaraf hela världen är gjord.
Sedan visar Fichte, huruledes jag’et kommer till allt större
medvetenhet härom genom en allt jämt förnyad reflexion på sin
verksamhet.
Det nästa blir, att jag’et framträder såsom förstånd, då det ej
längre producerar denna “ström”, utan regelbinder den, sätter
vissa fixa former, genom hvilka den får passera. Och denna
förståndets verksamhet att ge fixa former åt det flvtande materialet
är ock uttryckt genom namnet “förstånd” (= “Verstand” af
“Ver-stelien” = bringa till stillastående). Genom fortsatt reflexion på
sin egen verksamhet kommer jag’et till den högre ståndpunkt, att
det fattar sig såsom enhet, princip för alltsammans. Då är jag’et
ej blott förstånd, utan äfven förnuft. Såsom sådant är jag’et
själf-ständigt och har slagit öfver på det praktiska området. Då
kommer man till vetenskapslärans praktiska del. I spetsen för denna
står den nyss nämnda andra grundsatsen: Jag’et sätter i sig själft
ett icke-jag och inskränker, begränsar, bestämmer detta.
2:o) Enligt den praktiska grundsatsen är det sålunda jag’et, som
har herraväldet. Men äfven med denna ställning kan man spåra
två tankar eller situationer, som ligga i denna grundsats:
a) Jag’et är det bestämmande eller begränsande, men å andra
sidan bestämmer jag’et icke-jag’et, som sålunda finnes till, och då
icke-jaget är till, så är det till såsom en inskränkning af jag’et.
Sålunda:
b) Jag’et är bestämdt genom icke-jag’et. Huru skall då jag’et
förena denna sin bestämdhet med sin fordrade oändlighet.
Därigenom, att jag’et uppträder såsom sträfvande. En sträfvan
går i oändlighet, men har alltid ett motstånd att öfvervinna, en
gräns att gå öfver. Jag’et bevarar sålunda sin praktiska
dubbelnatur genom att uppträda såsom sträfvan. Men för att det så
skall kunna uppträda, så är det ej nog, att icke-jag’et finns, utan
det måste finnas på det sätt, att det kan utgöra en verklig
motståndskraft mot jag’et. Icke-jag’et måste hafva någon grad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
