Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ombytta nummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
OMBYTTA NUMMER.
»Tänk, att räkna bitarna i mig!» sade miss
Gunnill tragiskt. »Tänk, att beklaga sig öfver att
jag äter litet frukost! Det hade jag aldrig trott om
dig, aldrig! Det är skamligt! Att missunna din
egen dotter maten hon äter!»
Herr Gunnill såg ängsligt på henne. I sin
förvirring hade han pratat bredvid munnen, och han
ansträngde sig nu förgäfves att svara något på denna
skamliga förvridning af hans mening. lians dotter
stod och betraktade honom med sorg i det ena ögat
och påpasslighet i det andra, och just som han
ämnade ta till orda för att försvara sin yttrandefrihet,
gaf hon ifrån sig en hjärtslitande snyftning och
lämnade rummet.
Ilon höll sig inne hela dagen, men herr Gunnill
måste bege sig ut för att bevisa sin oskuld. I hopp
om mera bråk uppmanade hans grannar honom ifrigt
att hellre gå i fängelse än betala plikt och anförde
som exempel en officer vid Frälsningsarmén, som
under mycket olika omständigheter hade valt ett
sådant förfaringssätt. Herr Gunnill försäkrade dem,
att endast hans kända antipati mot armen och hans
fruktan att bli räknad bland dess anhängare hindrade
honom från att göra så. Han pliktade i stället tio
shillings, och sedan han åhört en predikan, hvari
hans silfverhår utgjorde texten, tilläts han att
afträda.
Hans agg till poliskonstapel Cooper växte med
hvarje dag som gick. Konstapeln betraktade honom,
alldeles som om han varit hans egen tillhörighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
