Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I början af år 1838 fick sällskapet redogörelse för resultaten af resan. Utom lyriska sånger
hade 5,000 ordspråk, 1,200 gåtor, sagor m. m. insamlats, grundvalen för alla framtida publikationer
pil dt;tta håll. Följande år emottog litteratursällskapet manuskriptet till Kanteletar taikka Suomen
kansan vanhoja lauluja ja virsiä (Kanteletar eller finska folkets forna sånger och kväden), i allt
21,007 verser (tryckt 1840). Därpå utgaf Lönnrot samlingen Suomen kansan sananlaskuja (Finska
folkets ordspråk) år 1842, samt Suomen kansan arvoituksia (Finska folkets gåtor) år 1844.
Lönnrots segrar väckte entusiasm i det unga slägtets sinnen. Flere yngre forskare beträdde
folkdiktsforskningens fält, alla arbetande under Finska litteratursällskapets egid. J. F. Cajan,
M. A. Castren, D. E. D. Europ^sus, Aug. Ahlqvist, Z. Sirelius, F. Polen och H. A. Reinholm
egnade sina krafter åt denna uppgift med en hängifvenhet och oegennytta utan like, räddande
sålunda åt eftervärlden ovanskligt sköna runosånger. Märkligast bland dem är Kullervocykeln,
hvars upptecknande är Europseus förtjenst. Med begagnande af dessa nya källor kunde Lönnrot,
då första upplagan blifvit slutsåld, år 1849 utgifva Kalevala i den redaktion, hvilken fått sitt
rum i världslitteraturen bredvid de största epopéer historien känner. Denna upplaga, som omfattar
50 sånger och 22,805 verser, har sedermera blifvit flere gånger omtryckt. På litteratursällskapets
initiativ hade förra upplagan blifvit öfversatt till svenskan af M. A. Castren 1841; den senare
finnes fullständigt återgifven äfven på svenska af K. Collan 1804—65, på tyska, franska, engelska,
ungerska, estniska och ryska.
Af litteratursällskapets verksamhet på andra områden under denna period förtjenar framhållas,
att några goda folkskrifter utgåfvos, jämte det finska tidningar erhöllo mindre understöd, att en
samlad upplaga af folkskalden Paavo Korhonens sånger föranstaltades, samt att sällskapet sökte
främja skönlitteraturens uppblomstring på finska, med syfte särskildt att få Runebergs dikter
mönstergilt öfversatta.
Därjämte sträfvade sällskapet att åstadkomma en vetenskaplig litteratur. Från år 1841 utgafs
sålunda tidskriften Suomi med en volym årligen. Dess uppsatser i fosterländska, företrädesvis
historiska och lingvistiska ämnen voro visserligen under denna tiderymd nästan samtligen skrifna
på svenska, men finskan gjorde framsteg på andra håll. För att bereda densamma rum i den
lärda skolan ombesörjde litteratursällskapet finska läroböcker i historia, geografi och matematiska
ämnen. Snellmans i Saima påbörjade kamp för en nationel kultur, Runebergs fosterländska
diktning, Castréns epokgörande forskningar i språkvetenskap och etnografi gåfvo mäktig väckelse åt
nationalmedvetandet. Ar 1846 grundades ett annat litteratursällskap, Suomalainen
Kirjallisuus-Seura Viipurissa, hvilket, om ock i trängre omfattning, förtjenstfullt verkat för sin uppgift. Allt
syntes lofva ett snabt förverkligande af tanken att bereda det finska språket dess tillbörliga plats
inom nationens kulturlif.
Men andra skedet af Finska litteratursällskapets historia, eller perioden 1850—65, ingick
under förhållanden, föga egnade att förverkliga de vackra ansatserna. Februarirevolutionen kom
Europas samhällen att vackla i sina grundvalar. Knapt en svallvåg af stormen nådde Finland,
men äfven här sattes alla demokratiska sträfvanden under sträng bevakning. Tidningspressen,
föreningsverksamheten och finskhetsarbetet fingo emottaga hårda slag; litteratursällskapet
drabbades måhända allra tyngst af reaktionens hand.
Sällskapet fick den 25 mars 1850 tillstånd att existera, dock på svåra vilkor. Studerande
ungdom, handtverkare och allmoge uteslötos från rätt till medlemskap; sammanträdena fingo på
intet sätt tillkännagifvas; sällskapet ålades på det nogaste tillse, att intet mot censurförfattningarna
stridande måtte i dess publikationer ingå, o. s. v. Strax därpå utfärdades det redan tidigare (s. 101)
omnämnda censurreskriptet, enligt hvilket endast skrifter åsyftande religiös uppbyggelse eller
ekonomisk nytta finge tryckas på finska.
Men ej ens under dessa förhållanden lät Finska litteratursällskapet modet falla. Dess
förlagsverksamhet led visserligen svårt af bräck; särskilda publikationer måste inställas. Men äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
