Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(1793 —1874) var en grundlig kännare af arabiskan samt föreläste öfver sanskrit och armeniska.
Hans namn bevaras dessutom genom en af honom gjord betydligare stipendiedonation för
befrämjande af de orientaliska studierna vid universitetet. Wallenii like i lärdom var den skarpsinnige
och grundlige docenten i orientaliska spräk K. G. Sjöstedt (1799- 1834), som först införde
studiet af persiskan. Han skref trenne afhandlingar, hänförande sig till olika grenar af den
orientaliska litteraturen den persiska, den arabiska och den hebreiska. — Gabriel Geitlin, som
är 1835 blef professor i orientalisk litteratur, har genom sina djupa insigter i persiskan förskaffat
sig ett berömdt namn äfven utom sitt eget fäderneslands gränser. Hans nypersiska grammatik på
latinska språket har till senaste tider mycket användts äfven i utlandet. Geitlin var en god
kännare af orientaliska mynt och har ordnat universitetets betydande muhammedanska myntsamling.
Hans senare verksamhet såsom professor i biblisk exegetik har berörts å s. 225.
Yi återvända till de klassiska språken. Axel Gabriel Sjöström (1794—1846) såg i
öfver-sättandet af grekiska skalder till svenskan sin uppgift såsom innehafvare af en lärostol, som skulle
tjena den humana bildningen. Sjöströms Öfversättningar af Anakreon och de grekiska epigrammen
samt af Theokritos utmärka sig genom trohet i uppfattningen och en för det mesta lycklig form;
de äro ett vackert bidrag till litteraturen.
Samma humanistisk-estetiska uppfattning af de klassiska studierna hyllades äfven af Johan
Gabriel Linsen (1785—1848), från 1828 till 1848 professor i vältalighet och skaldekonst.
Hans öfversättningar från romerska antologin och de romerska elegikerna vore väl förtjenta att
räddas från glömskan. Linsen var dock ej blott öfversättare. Han har äfven skrifvit flere
afhandlingar, som hänföra sig till Roms historia och litteratur. Det är mindre detalj forskningen,
än det djupa allvaret i uppfattningen och författarens intresse för kulturutvecklingen, som ger
dessa skrifter värde.
En framstående representant för den estetiska riktningen inom filologin under denna period
bör här ej förbigås: Johan Ludvig Runeberg. Liksom Franzén, har ätven denne vår störste
skald gått i skola hos de gamle. Runebergs »Jämförelse af Euripides’ och Senecas Medea» och
hans »Iakttagelser angående den tragiska koren» öfvertyga oss — äfven om det resultat han
vinner ej vore fullt hållbart — om att de grekiska och romerska författarne ej haft en
själfstän-digare eller mera kongenialisk tolkare i vårt land.
Ej utan framgång bemödade sig Edvard Jonas Wilhelm af Brunér (1816 -—1871) att
gifva de klassiska studierna en strängare vetenskaplig karakter. Brunér, en känslig, fin och
varmhjärtad person, var den klassiska kul turen nästan svärmiskt tillgifven. Hans arbeten äro lärda
och grundliga, men han gräfver sig ofta in i detaljer och förlorar därigenom en allmännare syn
på tingen. Då därtill kommer, att hans latinska stil är cirklad och trång, hafva Brunérs arbeten
ej fått den betydelse hans filologiska lärdom och själfständiga uppfattning af de behandlade ämnena
hade låtit förmoda. Särskildt äro hans grammatiska afhandlingar svårfattliga och delvis på
afvä-gar. Betydligt mera njutbara äro de undersökningar, som hänföra sig till Roms historia och
fornkunskap. Icke utan värde är hans undersökning om det antika bokväsendet, och med sitt
sinne för detaljer och för poetiska känsloskiftningar blef Brunér i sina undersökningar öfver tiden
och ordningen för Catulli dikter banbrytande. Äfven såsom textkritiker utvecklade han en lycklig
talang. Brunér innehade professionen i romersk litteratur — under hans tid fick den detta namn
från 1851 till sin död.
Yid seklets midt hade läroverken att uppvisa flere framstående lärare i romarspråket. Den
förnämsta bland dem var skolrektorn K. R. Forsman, som redan på 1840-talet utgaf på svenska
skrifna ord- och sakförklaringar till Cicero och Caesar samt editioner af dessa författare, hvilka
värdigt kunna ställas vid sidan af de editioner af klassiska författare med tyska förklaringar, som
senare blifvit så vanliga i Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
