Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berättande dikt, »Elgjagten», af utomordentlig betydelse för vår vitterhet, »kanske det förträffligaste,
som någonsin på finsk jord blifvit skrifvet», såsom Cygnaeus då redan yttrade i ett bref till sin
far, biskopen, visste endast vännerna, åt hvilka den unge skalden meddelat poemet.
Cygnaeus gjorde själf i tysthet, trots det osäkra gehör för modersmålet han hade med sig
från Petersburg, försök med att binda sin tankes motspänstiga ax i diktens band, men, storsinnad
som alltid, beundrade han blott desto mera vännens mästerliga säkerhet och ville, att denne
omedelbart skulle låta trycka sin dikt med dedikation till grefve Rehbinder. Men Runeberg, med
den förundransvärda själfkritik, som utmärkte honom, och i känslan af att skaldekonsten skulle
för honom blifva en hög och helig uppgift för lifvet, lade den att hvila, tills hans sångmö nått
en fullare mognad, och i detta hänseende är året efter promotionen och stadens brand, hvilket år
han tillbragte hos erkebiskop Tengström i Pargas, af stor betydelse. Mellan genljuden af Franzén,
Stagnelius, Bellman, Tegnér, märkbara i de älskliga förstlingarna af hans sångmö, och genljuden
af antikens lyrik, som förnimmas dessa år, möter man lyriska dikter, i hvilka hans eget väsen
börjar uttrycka sig, utan tillhjälp af andras former. Liksom i Nervänders, Lilles, Cygnaei första
försök, möter oss äfven i Runebergs ännu osjälfständiga förstlingar en melankolisk stämning, som
hos honom hade sin tillfälliga anledning i ett öfvergående bröstlidande, men eljes var främmande
för hans af naturen friska, till öfverdådighet muntra lynne. Han uttömde den ock till sista
droppen i sitt första större fulländade poem, »Svartsjukans nätter», som han begynte nedskrifva
hösten 1828. Denna dikt i fem, än klagande, än berättande eller skildrande monologer är ock
den sista, där han anslutit sig till en annans sätt: med sin mästerliga, af personifikationer och
praktfulla bilder öfverflödande diktion påminner den om Stagnelius, och till samma förebild
hänvisar äfven denna känslans sinliga glöd, som jämte misstro till och klagan öfver verkligheten
gör »Svartsjukans nätter» så olik Runebergs öfriga dikter.
Till hans utveckling i dessa unga år hör äfven kärleken, som här i Pargas uppstod mellan
honom och Fredrika Tengström, en ung anförvant till erkebiskopen, till hvilken hennes mor tagit
sin tillflykt efter branden. I hans lyrik sökte sig kärleken till Frigga, stark och själfull som
den var, gärna uttryck i antikartade stycken; i hans lefnad medverkade den till det beslut han
nu fattade att söka sin utkomst vid universitetet, på samma gång han blef medveten om, att
skaldekonsten var hans egentliga lifsuppgift.
Hösten 1828, då högskolan åter öppnades i Helsingfors, samlades vänkretsen i den nya
universitetsstaden, och det begynte snart visa sig, hvilken högtbegåfvad generation det nya
lärdomssätet fått emottaga af det gamla. En uppmärksam läsare af de Tidningar från Helsingfors, som
Sjöström 1829 började utge, skulle i deras bidrag på vers och prosa kunnat märka, att en ny tid
randades för vår skönlitteratur. Egnande sig åt de mest olika vetenskaper, drogos de till
hvarandra af ett och samma lefvande intresse för vittra, filosofiska och fosterländska frågor. De
ledande i kretsen voro Nervander och Runeberg, hos hvilka ett gläd tigt och meddelsamt lynne
förenade sig med stort snille, mera sprittande kvickt hos den förre, mera hjärtligt och humoristiskt
hos den senare. Snellman, som från teologiska studier öfvergått till filosofiska och alltid var lika
djupsinnig som oböjlig i sina åsigter, egde rika tillgångar för meningsutbytet. Till den gamla
kamratkretsen anslöto sig i Helsingfors nya medlemmar, bland dem män, hvilka innan kort intogo
framstående platser i vår utveckling, såsom Johan Jakob Nordström, Axel Fredrik Laurell och
Mathias Alexander Castrén, dem läsaren återfinner inom andra delar af detta verk. Som ett
formligt förbund i ett eller annat syfte får man icke anse dessa berömda »lördagskvällar», de
voro fria samkväm, men hvilka fortsattes under större delen af 1830-talet, eller tills Runeberg
lemnade Helsingfors. Man samlades i den stora enkelhet, som tidens seder och de unga
framtidsmännens små omständigheter kräfde. Då en och annan satte eget bo — Runeberg gifte sig 1831
— begynte äfven fruntimmer deltaga i samkvämen. Jämte Fredrika Runeberg (1807 —1879)
har Augusta Wallenius, född Lundahl, genom täcka dikter i tidningar och kalendrar intagit en
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
