Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den akademiska oeli periodiska litteraturen i ett ojämnt och föga vårdadt språk, men med en skärpa
och uppriktighet, som måste väcka uppseende i dessa menlöshetens tider. Snellman befann sig då
sedan hösten 1839 i Stockholm, sin födelsestad. Under umgänge med August Blanche, Bernhard
Elis Malmström, fru Flygare-Carlén, Almqvist och andra svenske litteratörer, utvecklade han för
par tre år en öfverraskande produktivitet. En mästare i den spekulativa deduktionen, röjer han nu
ock en betydande novellistisk talang. Almqvists beryktade berättelse »Det går an» lockade honom
att skrifva en fortsättning med samma titel, i hvilken han utdrar konsekvenserna af det fria
kärleksförhållandet mellan hjälten och hjältinnan i Almqvists berättelse, på ett så otvunget och
fint motiveradt sätt, att man knappast varsnar afsigten, medan följderna af den förderfbringande
läran träda för ens ögon. Förloppets sannolikhet, de liffullt skildrade scenerna och väl hållna
karaktererna röja diktaren, icke tänkaren. Känner man hänsynslösheten i Snellmans natur, är det
förvånansvärdt, med hvilken moderation han här bedömer lifvet. Men problemet, äktenskapets
betydelse för kärleksförhållandet, sysselsatte honom än vidare, och samtidigt som han arbetade
med den Hegelska filosofins svåraste spörjsmål, sökte han lösa detta problem på diktens väg.
Han fattade planen till fyra noveller under den gemensamma titeln »Fyra giftermål», taflor i
Terburgs maner, af h vilka dock endast den första, »Kärlek och kärlek», af honom själf
offentliggjordes. Stoffet för dessa berättelser säger han sig hafva funnit bland fall, som visat honom den
förändring kärleken genom giftermålet undergår, men framställningen, ehuru full af lif och godt
lynne, förtynges af filosoferande.
Snellman hade vid denna tid företagit en forskningsfärd, hvars resultat han 1842 nedlade i
»En resa i Tyskland 1840—1841», som ger en både upplysande och fängslande totalbild af
Tyskland på den tiden. Det lifliga språket, den mångsidiga iakttagelsen, vexlingen mellan färdens
tilldragelser, anekdoter, betraktelser, öfversigter och skildringar, men främst resenärens personlighet,
denna upprätta, oförskräckta, positiva natur, som är så benägen att skära företeelserna öfver en
kam, men genom sin filosofi är lärd, att de böra ses från flera sidor, göra hans arbete till ett
framstående verk i sitt slag. Grundtanken i hans bedömande af tyska nationen, att endast det
vetande, som blir lefvande hos nationen och närmast i dess politiska lif, är ett verkligt vetande,
är af intresse äfven såsom grundsats i hans egen lifsgärning. På det skönlitterära området skref
han efter hemkomsten till Finland blott mindre betydande saker såsom följetong i »Saima»,
romantiserade reseminnen, skizzer från kriget 1808—1809 och från samtiden; af större vigt äro
hans kritiker af tidens vittra företeelser, särdeles sedan förhållandenas tvång föranledt honom att
ersätta sin tidning »Saima» med tidskrifter af mer litterär art, »Kallavesi» 1846 och
»Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning» från 1847.
Slutligen må här nämnas, på gränsen mellan detta och det följande tidskiftet, en samling
skizzer, »Hundrade minnen från Österbotten», af Sara Elisabeth Wacklin (1790—1846), som
jämväl öfverflyttat till Sverige och under därvarande vittra förhållanden nedskrifvit sina minnen.
Affattandet fullbordades först 1844, men hennes hågkomster äro till det mesta härflutna från
första årtiondena af århundradet till och med Kejsar Alexanders resa (1819) och staden Uleåborgs
brand 1822. I ett pigt och åskådligt språk skildrar hon staden och dess omgifningar vid den
väldiga fors, där Uleå elf kastar sig ut i Bottenhafvet, de naiva sederna i en af världens nordligaste
kulturorter, där lefnadstonen får en underlig blandning af polarnaturens tröghet och tyngd med
kulturens genom en liflig handel från södern komna inflytelser. Mest fängsla de tidigare
berättelserna, där humöret är muntert och anekdoterna flyta raskt och osökt ur pennan. Då hon senare
vill skrifva mera vackert, vinner väl framställningen i afrundning, men blir icke sällan konstlad
och sentimental. Ett särskildt intresse erbjuda Sara Lisa Wacklins minnen genom den egendomliga
omständigheten, att Franzén, Buneberg och Topelius framlefvat flera eller färre år af sin barndom
i de förhållanden hon skildrar. Äfven andra framstående österbottniska män och slägter äro
ihågkomna i detta memoarverk, som ännu 1887 upplefde en ny upplaga i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
