Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsrörelser utan visa fredliga afsikter, i hvilken händelse de icke skulle lida någon
skada utan förblifva i lugn och trygg besittning af gods och egendom. Ville finnarna för
att undgå faran af ett framtida, fördärfbringande krig lösgöra sig från Sveriges välde,
skulle hon hjälpa dem att såsom ett fritt och af ingendera grannen beroende land
komma i åtnjutande af en egen, af invånarna själfva upprättad regeringsform med
alla de rättigheter, som de kunde åstunda, och vore hon villig att med trupper
understödja dem, så mycket de önskade, men vägrade de gå kejsarinnans välvilja till mötes,
skulle hon nödgas låta förhärja Finland med eld och svärd. Lika betecknande är,
att detta manifest ännu icke fann någon jordmån utan med förakt afvisades allestädes
i Finland. Härtill verkade visserligen å ena sidan den ringa tilltro, man hade till
ryska löften, men å den andra och ännu mera de band, som trots lättsinnet höllo
Finland kvar vid det svenska stamlandet. Och trots de stora orden brukade
kejsarinnan hvarken eld eller svärd, utan hennes öfverbefälhafvare nöjde sig med att
förklara, att de af befolkningen, som höllo sig lugna och stilla, icke skulle lida någon,
skada, och att de, som ville »begifva sig under rysk protection», skulle erhålla
skyddsbref, något, hvaraf naturligt nog många i östra Finland begagnade sig.
Stort mera än ett år varade emellertid icke det fientliga besittningstagandet
af landet, ty sedan svenska riksdagen utkorat en tronföljare efter kejsarinnans önskan,
skänkte hon Sverige fred på bättre villkor, än det någonsin kunnat hoppas, och nu
inträdde åter en tid af fredlig förkofran för Finland.
Under den tid partierna ursinnigt bekämpade hvarandra vid riksdagarna i
Stockholm och genom sin besticklighet öppnade vägen för utländskt och särskildt
för ryskt inflytande på statens angelägenheter, ökades välståndet år för år i Finland,
så att folkmängden inom dess, visserligen något indragna landamären år 1772 stigit
till 578 tusen personer. Jordbruket, landets hufvudnäring, gick säkert framåt, i samma
mån storskiftet fullbordades; landets naturliga industrigrenar utvecklades, och allt flera
fabriker anlades, och sedan Gustaf III brutit tvedräkten och återgifvit svenska staten
åt sig själf, gick Finlands förkofran än vidare framåt. De allt för stora länen delades,
Vasa hofrätt inrättades, de bojor, som kväfvande tryckt sjöhandeln, borttogos, städer
byggdes, vägar brötos genom ödemarken, och vattendragen upprensades. Och under
hela denna tid deltogo Finlands invånare med samma lif som det öfriga Sveriges i de
gemensamma politiska och vetenskapliga sträfvandena, och de försök, som under
1780-talet gjordes af den om sitt fosterland förut så förtjänte men nu med konung och
förhållanden missnöjde samt på sin begäran från svensk tjänst afskedade öfversten
Göran Magnus Sprengtporten och af dennes handtlangare major J. A. Jägerhorn
för att med begagnande af adelsmännens missnöje med konungen verka för Finlands
själfständighet i enlighet med grundtanken i kejsarinnan Elisabets manifest, blefvo
ganska kraftlösa och fruktades på intet sätt af konungen, för hvilken de icke voro
någon hemlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
