Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveaborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tittade fram, ingaf Sveaborg ovillkorligen vördnad. Visserligen erkändes det, att den
på ett eller annat ställe låga grafven eller det stundom ringa afståndet från murfoten
upp till skottgluggarna skulle kunna medgifva stormning, och särskildt var detta fallet
på det farligast belägna fästet Gustafssvärd, på Vargskär, men ett stormningsförsök
var dock intet lekverk, allra helst på vintern, när bergshällarna voro hala, och
innanför murarna väntade för öfrigt väpnade män. Dessutom voro de större öarnas verk
inom sig slutna, och de mindres behärskades från de större, så att de lätt skulle
kunna återtagas, om de genom ett våldsamt anfall fallit i fiendens händer. Det föll
heller ingen fiende in att försöka en stormning, huru inbjudande det än kunde varit
att med så ringa möda få fästningen i sitt våld.
Vid det sund, som skilde Stora Öster Svartö från Vargö, och öfver hvilket
sund två broar ledde, voro galerdockan och stora varfvet belägna. En bro ledde
från Vargö till Vargskär. Krutmagasin och andra förrådshus funnos i tillräcklig
mängd, om än icke öfver allt på lämpligaste sätt fördelade, och på dricksvatten var
ingen brist.
En ganska betänklig svaghet ägde Sveaborg emellertid i det otillräckliga antalet
bombsäkra rum. Enligt beräkning fanns mot bombardering säkert utrymme endast
för 2,440 man, hvarjämte öfrigt kasernutrymme var för handen för 5,420 man.
7,860 man kunde sålunda i allt härbergeras, och under belägringen steg besättningen
till 7,120 man, icke stridande medräknade. Endast en tredjedel af desse kunde sålunda
skyddas mot bombardering och detta i fuktiga, delvis oeldade kasematter, och af de
öfriga fick en del jämte alla i fästningen befintliga »onyttiga munnar» bo i de trähus,
hvilka kvarstodo från byggnadstiden. Dessutom voro många kaserner och andra
byggnader så högt belägna, att de erbjödo fördelaktiga mål för beskjutning.
Det var dock ingen lätt sak att beskjuta eller bombardera Sveaborg. Sommartid
kunde det gå lättare från fartyg, men att vintertiden släpa fram kanoner hade sig
icke så lätt. Den bästa plats för anfallsbatterier erbjöd Skanslandet, där ett framskjutet
verk varit påbörjadt men aldrig fullbordats. Det var emellertid förenadt med stor
svårighet att föra dit kanoner och ammunition i tillräcklig mängd.
Om också fästningen såsom sådan uppfyllde alla vid dess anläggning på densamma
ställda fordringar, så lämnade den i verkligheten liksom alla andra försvarsanstalter
åtskilligt öfrigt att önska. År 1791 förklarade generalkvartermästaren och
direktören för fortifikationen Mannerskantz, att Sveaborg var i försvarsstånd för ett
anfallsvis fördt krig, men att för ett försvarsvis upptaget krig mycket ännu fattades.
När krig med England 1801 hotade, befunnos många betänkliga bristfälligheter inom
fästningen icke afhjälpta, och under tiden intill 1808 gjordes icke heller mycket för
att sätta fästningen i fullgodt försvarsskick. Dessutom var besättningen i fredstid allt
för svag, och förråden voro otillräckliga.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
