Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menz
Liin da weäiovladet.
N:o 0.
Helsingfors,
Tsöt-dagen den 10 Yecember
1887.
Yrenumerationspris:
J el «ngfors ä Missionsbothandeln
H st Mikaels-gatan 1 «
s mark 50 penni
2 mark — penni
1 mark 25 penni
J landsorteir
genom poftkontoren
3 mark 88 penni.
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
–––––– l
––––––
Redaktör:
Anna Gdelheim, adress: Estnäsgatan
N:o Z.
SR n n o n s e r
emottagas å Missionebokhandelm Mikaelogatan l, å 10 penni
för petitrad; affedda att förutotn i detta blad äfmen ingå i
»Suomen Wiikkolehti«:-15 p. ; önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
kanaden-
Fknslea Weekobtadet, sotn karmed framträder fös« admins-ke-
ten, skatt kafondsaktigen komma att beakta de retigiösa ock andtiga in-
tressena samt söka att, atan att göra sig titt ett språkrör för någon oiss
kgrka etter sekt, arbeta för en sand kristtig oertdsdskädning i frisinnad
anda. Vdr tid med dess otika strömningar ock diapa brgtningar käkat-
tar attt mer ock mer en fast octi medveten öfrertggetse kos de enskitde.
Ock sörskildt stittta dessa röretser, afoen i gttre afseenden, stora anspråk,
icke attenast på- kristendomens matsmdn ocli institntioner, titan afoen
oek med att sgnnerliet pd koarje enskibt kristen ,- de kristne böra icke
förbise att de dfoen dro medborgare ock att de såsom sådatta kafoa för-
ptigtetset· emot sitt tet-nd ock emot samtidttet
Winston Weekobtadet, som btir baseradt jod protestantismens
trenne tinfoadprinciper —- bibetn såsom enda auktoritet i retigiösa tros-
ock tifsfrdgor, samt menniskans rattfördiggöretse genom en tefoande tro
pd- destis Kristus — skatt derföre efter förmåga ock i man af atrgmme
fötja med ock granska dagens oigtigare frågor, sarskitctt de, som
röra oart eget tand, samt bemöda sig om att, atan att intaga någon
partisk kdttning i edra pågående språk- ock zoartistrider, ingjuta
kos sina titsare körtek titt fddernestaridet octi aktning för odr kon-
stitntion,«
fissamktitta ock kafda den biötiska kristen-domens stora berktigkes
- ter, genom sattatancten i ret"»iösa ock kgrktiga fragor söka eerka för
den -«(3t-Zgic-iisfritket,j kora-s stiiftai e Jesus Erik-tas fir, oek genom jod
Gnas eget ord grundade appbgggetsoartiktar söka befrämja det krist-
liga trostifoets atoeckting För att dessa stora frågor md fd en så
attsidig betgsning som möjtigt, skatt tittfdtte beredas kristne af otika
riktningar, koitka förena sig om den apostotiska tron, att attoartigt
ock körteksfnttt nttata sig i btadet, som ar afsedt att btifoa en för-
eningstank emettan de kittitts tgodrr så sptittrade kristne i tandgt,-
delgian ngketer frdn det sociata, petitiska oolt titterätra området,
meddeta anderritttetser från det kristna arbetsfättet i in- ock tittan-
det, korrespondenser-, m. m.,« ock
i sin mån arbeta för tösningen af de attuartiga samkattsszoörsmdt,
som öro oskitjaktiga från kristendomen, såsom eocempetois sedtigketen
ock ngktertietsfragorna.
lödningen utkommer i Eetsingfors koarje ketgfri tkorsdag nd
eft.middagen. Eedaktionen kandkafoes af fröken Jnna Matti-etno- oet-
iiro bidrag att jod-rakna af ftere könda personer, btand kmtka md nam-
nas brakspatroii Eds-. Björkenneim, titteratören IT Watd. Döme-
beek, festa-rosten 7. W. Ltnagoisa m. n, m. fl.
Prenamerastionspriset btir.·
i Eetsinfors å missionsbokkandetn, Mikaetsgatan 1
(kambitringsafgiften inberäknad)
sp, 1 dy ............... 8 mk öo jo
» V- äg· –––––––- L » —
» 1-4 ägs –––––––- I » LIF«
i tandsorten genom postkontoren
Coostaroodet inberäknadt)
ny I ags ............... 8 ml- 88 la
» lfz ags ............. - L » sy »
» ix« « ............... 1 » se »
Prenumeranter i landsorten öfoensom i Bgsstand ock Foerge
kanna öfoen grenamerera direkte kos redaktiotien, genom att insönda re-
-jat:tionsp7i.i–t, F mk för exeemjotareh med tittdgg af korsbandsafgiften, som
för aret utgör P- smk CIO n; fem eaemptar kanna sändas ander ett kors-
band. Ziegoireras gä. detta satt minst tio estet-. för ett kett år, erkättes det
etfte gratis. Bref adressers-:- sitt Bod(iktionen för Finska Weckobtadet,
Eetsingfors
Obs. Formatet dr fes-« tittfatisxt utvidgadt med en spatt.
Gn blicli på tiden.
Om wi kofta en blick på den när-
warande tidens företeelser, kunna wi
icke dölja för ofo, att de gifwa anled-
ning till mycket allwarliga betraktelser.
Den storartade kamp, fom rafat genom
århundradena, har i tvära dagar till-
spetsat fig och mera afgjordt än någon-
fin blifwit flyttad öfwer till det andliga
området· Emot den bibliska kristendo-
men och Gads gradwifa uppenbarelse
för menniskan af sitt iväfende och hen-
nes bestämmelse föres en bitter, nästan
hotfull strid, icke få mycket af weten-
fkapen, utan af en ännu wäldigare makt
än denna, af hela tidsandan, af den
nya upplysningens åskådningssätt och af
de stora massor, forn bliudt följa deofa
i spåren Inga andra werkligheter er-
kännes fåfom sådana än de, fom kunna
bewifas ur det materiela lifwet; per-
foner, fom fjelftva icke hafwa eno den
elementäraste kunskap i fysikens och ke-
mins lagar, anfe det fom ett betvis på
bildning att icke tro på annat än på
deofa lagar; och i den wida werld,
som Gud skapat, will man ej längre
möta Gads ande. Följderna härafi
fedligt affeende hafwa icke heller under-
låtit att wifa sig och äro sådana de med
naturnödwändighet måste wara. Hos
ytterlighetsriktningarne af detta fyftem
predikas redan loften offentligen såsom
ett ewangeliumz fmutolitteraturen ut-
breder fig allt mer och mer; lyxen och
njutningobegäret stegras till omåttlig-
het, konkursernas, kaofaförfkingringarnao
och fjelfmordens antal ökas.
Hwad är orfaken till detta stora och
allmänna affall? Ligger den wäl inå-
gon brist hos kristendomen fjelf? Har
den tro, fom warit millioners och åter
millioners tröst i lifwet, styrka i mot-
gången och hopp i döden, wifat sig icke
kunna bestå profwet inför en stigande
upplysning? Har det nittonde århun-
dradets kultur nu funnit en högre fan-
ning, en fäktare och tillförligare nyckel
till tillwarelfene gåta, än den Kristus
gaf ofö, då han lärde ofo att wända
ofo till werldoallteto apphofsman och
herre fåfom till tvär fader?
Wi fråga tillbaka: Hwad är mera,
Skaparen eller det skapade? Om än
menniskan icke af sig fjelf kan fatta
Gud, följer wäl deraf att Gad icke kan
uppenbara sig för menniskan? Och har
han en gång gjort det, hwilka för-
bindelser ålägger det ej menniskan, men
äfwen hwilket ljus, hwilken förklaring
öfwer mycket mörkt och gåtfullt, hwilket
lugn och trygghet skänker det ej henne?
Du har måhända någon gång nattetid
genomströfwat ett landskap och under
många fwårigheter, långsamt trefwande
dig fram, sökt bana dig en wäg emel-
lan träden och de föremål, fom mörkret
snarare inhöljer än undanrödjer. Da
återwänder följande dag, när folen ly-
fer deröfwerz huru upplyses ej allt af
det genomträngande ljufet. Det är fam-
ma träd, samma kullar, famma yttre
konturer af landskapet, men huru klart,
huru widsträckt fer du ej allt nu? Detta
är fkilnaden emellan de twenne lifoi
åfkdningar, fom f. n. bryta figemot
hwarandm —- den kristna, som fer lif-
wet upplyft af det ljus, som strömmar
in fråti ewighetens och oändlighetens
werld, sedan Kristi död och uppståndelse
dragit undan en flik af den förlåt, fom
höljer densamma ; och den rationaliftifkt
kritiska, som wägledd allenast af de na-
turliga förmögenheterna och med ftöd
af fina egna flutfatfer föker efter fwaret
på den fråga, som allt sedan tvårt fläg-
teo barndom icke kunnat undgå att brän-
na inom menniskan: hwarför är jag till
och hivad är ändamålet med mitt lif?
— Wandrareii, fom undersöker ett ok
kändt landskap i mörkret eller wid ske-
net af en lykta, kan fjeffallet icke fe mer
än några få fteg framför fig; hans ar-
bete måfte derföre fke mycket långsamt
famt under stora fwårigheter. Han kan
ftöta på ett hinder, som tyckes begränfa
landskapet, skuggorna i mörkret måste
ofta wilfeleda honom; men oin han icke
gör några förhastade slutsatser, utan
famtvetsgrant undersöker och lyckas öf-
werstiga hindren famt går till wäga
med ftor noggranhet, få föreligger dock
en möjlighet för honom, att få en nå-
gorlunda riktig föreställning om land-
skapet, om ockfå han icke ser det förkla-
radt af ljuset från ofwan. Det är få
den fanna, allwarliga wetenskapen gås-:
till wägaz hon uttalar fig icke öfwer an-
nat än det, som redan är genomfor-
fkadt, men hon sträcker sig alltid fram-
åt, ty hon innesluter inom fig ett klart
hopp. Men har tväl den kristna lifs-
åskådningen någon orfak att frukta en
dylik famwetogrann undersökning af tin-
gen? Har hon icke snarare skäl att
glädao —- och hon glädes i sjelfwa wer-
ket äfwen — öfwer hwarje nytt fram-
steg i wetenskapen, ty hon wet att tet
endast är twå olika uppenbarelser af
famma allmakts hand, som skola mötas
den dag, då naturens alla hemligheter
ligga uppdagade för tvår blick. Hon wet
att hwarje ny upptäckt skall föra äfwen
wetenskapen närmare det stora och flat-
ligo, för denna senare ännu undanskym-
da men för henne fjelf redan tydligt
fkönjbara målet —- orfakernas orfak,
lagarneo stiftare och beherskare— Gud.
Men det finnes en annan kritik, som
stannar för hindren och skuggorna i
mörkret och fom, derföre att utfigten
framåt är stängd, emedan defo blick ej
förmår höja fig öfwer dessa, måste bära
inom fig ett frö till tillbakagående.
Denna kritik, som alltid haft stor lätt-
het att anslå muofati, är emellertid fna-
rare att betrakta som en följd af affal-
let än fom en orfak till detsamma, och
den åskådning den erbjuder, är få långt
ifrån att wara ny, att den i fjelfwa
werket endast är en återgång till en hed-
nisk panteiem, forn många gånger redan
blifwit wägd, men dock alltid blifwit
befunnen för lätt. Historien har att
uppwifa flere tider, då en dylik otro och
föruekelfe af allt heligt, fom den som
går igenom wår tid, worit rådande ;
men dessa hafwa warit tider af för-
fall —- kännetecken på ett sjukdomstill-
stånd i folkens andliga organism, s nn
wanligen hämnat fig genom utbrytandet
af någon fruktanswärd katastrof. Lsn
fådan tid war t. ex. det romerska ri ·
keto sista lefnadsafton, och sådana tider
· hafum för öfrigt nästan hwartfolk, fom
« anspråk på ofe.
förswnnnit ar historien, hivar utbränd
och öfwerlefwad kultur haft att uppwifa.
Eni undersökniiig af de förhållanden,
font kdållat ett sådant återgångs-stadium
famt af orsakerna till fjukdomofymptos
men hos tvär tid skulle med stor fan-
nolilhet wid handen att de i större
grad zän man kanske är böjd att tro,
stå att föku i förgångna tiders felsteg
samt «i oriittwifor, mifsriktningar och
missförhållisnden, fom ännu ega rum och
för hwilka menskligheten ändtligen mak-
Uat· Derom tvittna denna djupa läng-
tcm efter framåtskridande, fom utgör
tidens- aktningswärdaste karaktersdrag,
dessa,kraf på förändringar, denna otill-
fredsställelfe, fom möter en öfwerallt.
Mensen sådan undersökning skulle dock
föra oss alltför långt; måhända skola
wi franideleo återkomma till några af
deofqimifoförhållanden För idag sko-
la wil inskränka ofs till en enda frågat
sjawa de kristna möjligen sjelfwa gifwit
någon anledning till den förnekelse fom
de beklaga? Denna fråga är af få
stor yvigt och answaret, som är före-
uth zdermed få stort, att den i första
rummet bör komma under allwarlig
omprbfning. .
Dfi i kristendomens förs:a tider bed-
uingqrne fågo de kristnes lif, deras för-
iokande af fig sjelfma, deras manliga
ock) fasta allwar, deras kärlek till hwar-
qndkki och till fienderna, deras starka
twgwiohet ini dödci1, fade de: fe, huru
de ätsza hwarandral och fjelfwa böd-
jaqu föllo till och läto oanvända sig.
quwa äfwen wi gifwit en twiflande
wckjti samma wittnesbörd fom de? Huf-
wa jkvi warit lika fasta, lika sjelfför-
spkgmda lika kärleksfulla som de? Wi
wiij icke ingåinågra detaljer eller ut-
peka ,någoii tvifo riktning eller kyrklig
institution, om det ockfå icke bör glöm-
mas att det är de, hwilka företrädes-
wig swarit kristendomens målsmän, som
jfwkn i detta affeende haft att bära
set stor-sto anfwaret. Wi skola endast
mänksa oja till indiwiderua, — indiwi-
hemk- i statskyrkan, indiwiderna ide
mem. frisinnade riktningarne, indiwider-
km blaiid de stillailandet, indiwiderna
blanka dem, forn deltagitiett mera utåt-
mänpt lif —- aiå tvi alla, fom bära
Kristi namns bekännelse på wåra läppar,
gå ik: till ofn fjelftva och fråga: Hwad
andeil har jag i tidens otro? Har jag
gifwiitmina bekanta och min umgänges-
kkets orfak att säga: fe, denne år icke
sämre än någon af oso! Allthwad fom
läge-i on« att kristendomen är en lefwans
dy kxeajt är endast ett tomt och inne-
häsjs,"öft jratl —- Ett ltf i Kristus är
ett större wiltneobörd än en dogmatisk
bekäimelfss Må tvi derföre, innan tvi
dömt tiden gå till doms med ofofjelf-
wa och med konung Dawid bedja: Ran-
spj t mig Gad och känn mitt
hjksrtal pröfwa mig och känn mi-
na ctankar och fe till om jag är
smidd på en ond iväg ochledmig
på den ewiga wägent
Men äfwen det yttre tifwet ställer
Att i denna tid af
djupa brytningcsi«. söndring, twedrägt
och prlit gifwa de kristne en finn-nan-
hållrinde förbindelfe och om möjligt för-
ena dem, at-: wara ett organ för deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
