Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gullfisken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Hau liöjde sig snaht mot rymden, vilken nu var
genomglödgad af skälfvande skärt ljus. Han stötte
fram ett par ljudliga trata trata! och trodde i för
stone knapt att det var sin egen röst han hörde;
den hade en styrka, ett djup och en dallrande klang
som aldrig tillförene. Han ropade om och om igen,
och det lät bättre och bättre.
Han kände sig fyld af en sjungande makt, en
svindlande stor glädje. Mâ de nu håna och tvifla
och tala om dårskap och dumdristighet; han visste
vad han visste, han hade sagor och syner att be
rätta för dem, som de aldrig kunnat drömma om.
Och strunt i om de trodde honom, och strunt i gullfisken — som nog skulle fångas en gång, om ock i
en afiägsen framtid, när lomsläktet vuksit sig större
och starkare än nu —; ingen hade i alla fall varit
så djupt som han aller sett vad han sett, och han
var inte bara den styfvaste dykaren af dem alla, han
kunde nu också ropa trata så klangfullt och högt som
någon, och skulle nog numera kunna få vad han
ville ha.
Och med snabba, taktfasta vingslag flög han bort
genom solluften, bort öfver bärgen — mot hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
