Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
klappet og strøket ham blid att, som var han
en guttunge eller ei lita jente.
Nu sa hun bare, og var rent syngende i mælet
av undring:
— Dæ er då makelaus, kve lag du har med
hendene! De sei dæ, alt folk at dæ er ingen
som kan hamle op med de, i den veien.
Den krenkede mine vek litt av ansiktet på
Johan. Han så ikke på søsteren, men senket
øienlokkene, og fikk et par røde pletter i
kinnene.
Elen Anna skottet op på ham, og blev rød av
glede, for det var så synbart, hvor han blidnet
i minene.
Over ansiktet på Ane for der et skimt av et
smil. Så sa hun, og der var ikke spor av spott
i stemmen, det var som sang hun av stolthet
over den gjæve broren:
— Og dæ er kje berre hendene du kan bruke.
E sei dæ igjen, som han sa, han Hans på Ros*
vold, dæ er kje make te hode ditt 1 heile
bygda.
Da var det som om all den krenkede verdig*
het var blåst av broren. Han lo smigret, og
stod litt og vugget kokett med den fine, spinkle
kroppen.
— Det var godt nok hode på Hans, til det
han brukte det til, sa han.
— Men han kan no kje hamle op med de,
dæ er da kje snakk om, sa Ane:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
