Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Og nu var det som det letnet i henne, raseriet
var ebbet ut.
Litt efter så hun på Elen Anna, med næsten
blidt alvor i minene:
— E ska spørr’n, om han ha sett den lille
slektningen sin, som ligg dær i vugga, sa hun
og nikket mot barnet i vuggen.
Elen Anna blev blodrød like op under håret.
Og med vidåpne, skremte øine så hun på
søsteren:
— Ikkje gjær dæ, bad hun.
Og stemmen dirret som foran gråt:
— Dæ er då kje hans skjyld at dæ er gått
gale med me.
— Ikkje hans skjyld! sa Ane:
—Dæ veit e. Men korfor skjikka ’n den
fine slektningen sin ut a lande, då du fikk on*
gen. Korfor «staturet» han ikkje då «eksempel»,
som han ha sagt di ska gjera med Jens?
— E ska spørr’n om dæ. E ska sein mei*
ninga mi, sa hun.
— Kjære vene, sa Elen Anna:
— E er så redd dæ bi værre for oss, leggn oss
for hat, sa hun.
Hun bøide sig mer og mer sammen.
Plutselig la hun hodet ned over armene pa
bordet og hulket:
— Ikkje snakk te nokkon om me og bane, hik*
stet hun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
