Så stilla faller blad på blad,
och vinden andas matt,
och dimman sluter Luthers stad
i gråa armars natt.
Det är som väntan lång och dov,
som trängtan till en röst
att väcka allt som länge sov
i allt för ändlös höst.
Då är det som skälvde kyrkans mur,
det hamrar på dess port.
Vaknen upp, ty nu slår tidens ur
ett timslag sällsamt stort!
Du vandrare, stå still och hör
dess fasta hammarklämt.
En värld som föds, en värld som dör
just här ha möte stämt.
Den första klang av signad dag
far ut under himmelens rum,
en angelus som ringer lag
och evangelium.
Nu lossnar vid slagen den första sten
i påvekyrkans mur,
nu skiner dit in på de dödas ben
en strimma av liv och natur.
Stån upp, I själar som maran tryckt!
Nu delar sig dimman i höjd,
och brusande sträcker sig morgonens flykt,
och livet klingar av fröjd.
Gån ut i de tyska ekarnas sal,
I skalder, och sjungen Guds lov.
Nu spelar en ljuvlig näktergal
där uggla och uv höll hov.
Du riddare, sadla din häst och drag
under frihetens nya banér
till ljusets stora riddareslag
och andarnas friska tornér.
Du Sion, gläds; men bäva, Rom,
du hedniska Babylon,
ty nu är släggan rest till dom
i handen på bergsmannens son.
Och är han själv ett stoft, en dvärg,
så är hans hammar gjord
av den metall som krossar berg,
Guds rena, klara ord.
Den väcker gnistan av granit,
som tänder en vissnad värld
och glädgar ässjan hväsande hvit
där Gideon härdar sitt svärd;
den klappar med dånande glädjeslag
på själva himmelens port
och slungar sin trotsiga blixt av dag
mot fursten i mörkrets ort.
