Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjerde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som, fastän gömd af skog och backe än, Hans trogna
hjerta känner redan nära? Han gnäggar åter och får
genast svar. Ts"u syns den andra: lika skön och
rar Och lika stolt af den han valts att bära, Dock
mera spak, han tycks sin pligt förstå, Att med den
dyra bördan varligt gå. Men frökens hand från höga
sammetssätet, Då hon får kungen se från kullens
topp, Med raskhet manar gångarns lätta lopp.
Väl skickar sig dervid till majestätet Af hennes
växt den gröna jägardrägt, Som jemte hattens
hvita fjäderflägt Och sadelns purpur, lyser fjerran
redan. Men som på duken, först blott kastad ut, En
bild fullkomnas under penseln sedan, Och stiger fram
och tala vill till slut; Så hennes skönhet, genast
omisskännlig, Ju närmre sedd, dess mer beundran
får. En stilla höghet, allvarsam, men vänlig, Mer
huld än glad, i hennes uppsyn rår.
Sin lycka värd, hon ock dess ansvar kände,
Och föreställde sig hur alla nu
I hela riket sina ögon vände
På henne, som dess främst upphöjda fru,
Och väntade att hon i kungahuset,
Som mor och maka, blef en föresyn.
Lik morgonstjerrian dä hon bådar ljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
