Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
På den ljusblå manteln sitta
Moln af guld insydda rikt,
Engiahufvii’n nr dem titta:
Ett är Ingolfs hufvud likt.
Vänligt det på henne ser,
Då vid jungfruns fot hon ber.
Jungfrun sjelf, i det hon blickar På sin nya skrud
förnöjd,
Nådigt ner åt henne nickar:
Och hon går med frid och fröjd,
Känner ej den oro mer,
Som ett såradt hjerta ger.
Af bildens tacksamhet man sedan sporde, Bland andra
under, att en hopplöst kär Ej blott fick bot så
snart han kom den när, Men fann en vän, som honom
lycklig gjorde. Tänk, om hos Svante verkan blefve den,
Ty han är väntad hit i afton än. Se nu på frökens
rosor, hvad de glöda! De hvita till och med ha blifvit
röda.»
Med detta skämt ej i sitt hjerta nöjd, Steg Svante
opp och gick, att ej bli röjd. Dock, hemligt
dragen, han tillbaka vände Att se de tu, som honom
ej blott kände, Men tycktes taga i hans öde del. Nu
vill ock läsarn se dern, om tör hända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
