Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjortonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
GUSTAF.
En gång för alla sagdt: dig Gud förläte, Men jag
som konung ej förlåter dig, Ehur’ min vän, om du
en undersåte För obevisligt brott ger an hos mig.
STEN.
Brott af en Sture kunde jag ej mena: Om folket
talar jag, om det allena, Hur det är hänfördt
af en vänlig blick, Ett hjertligt handslag, en
förtrolig nick. Väl skola bref, som de i Lubeck
skrifna, I S t ur en s namn kring landet åter gå,
Men säkert icke mera nu, än då, Utaf hans egen ädla
hand utgifna. Den är dock härmad, sägs det, mycket
bra. Om SS’en i hans namn den bugt nu ha, Som i de
förra saknats, jag ej känner. I alla fall är det ett
haitiöst skäl. I allvarsamma värf, hvem leker väl
Så barnsligt, sker det än i bref till vänner? Men
hur det skälet vederläggas kan, Att det sigill man i
häris ficka fann, Ar tryckt på brefven, blir för mig
en gåta. Tills den är upplöst, må man mig förlåta,
Om jag hans skygghet, att sig visa här, Tar för
en brottslings, som ej än den panna I skamlöst
öfvermod förhärdad bär, Att han för Wasas åskblick
vågar stanna.
GUSTAF. Skall då, som David öfver Absalon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
