Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tjugonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
En hafsövn lyfte sina vingar vida, Slog ett par
slag och lät dera sedan skrida, Som af sig sjelfva,
öfver land och sjö, Och flög med ens allt ner till
Visingsö: Eik kungaseglet, som en medvind spände,
Då dit från klostret Sverker återvände. Så skall
ock Gustaf tyst till Småland gå, Och der de fräcka
bullrarena slå.»
Så tänkte Brahe, som på kungen hörde, Ehur’
han följde, med sin blick, förnöjd De kära paren.
Deras tjusta fröjd Hans unga hjertas rena strängar
rörde; Och nu af Ombergs blommor äfven han Ät Märtha
gaf den vackraste han farm.
((För edra fötter passa de, min fröken, De nätta
skorna. Här dem tappat har Elfdrottningen, som dem
i dansen bar.»
«Nej, ni far vilse: de tillhöra göken!»
Var hennes svar. «Det är ju Guckuskor.
En präktig blomma! Jag den ville visa
För Axels fru, som ej i Sverige tror
Ett blomster hemfödt, det hon kunde prisa.
Dock denna heldre viste jag ändå,
Fast hon är späd. Jag talar for de små.»
Den blomman Svante lycklig var att hitta, Och gaf
åt Märtha, som han tör Br i gitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
