Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Orena fåglar, som med hvassa skrin Och hemska
varningar, dem sällskap göra; Och vilda h af s
djurs fasansfulla grin, Med tänder, som ett fartyg
kunde såga, Och gap, för att det sluka, rymligt nog.
«Hvad olvcksfärd! hvad blindhet att den väga! Ve!
honom och hans konst, som hit oss drog! En djefvulsk
konst!» Så någre klaga hördes, Då andra blott
till tysta tårar rördes.
Hvad ny bestörtning, då vid himlens bryn f rök
står Pico, sprutande åt skyn Eldslågor, alltmer
flammande ocli röda, Som bringa hafvet sjelft att
ugnslikt glöda.
Nu blef ett allmänt larm, ett högljudt knot. «Vi
återvända!» ropades af flera. Och mången reste sig
ined trotsigt hot Mot amiralen. «Gud skall lydas
mera A.II menskor: Gud oss straffar, om vi här Gå
öfver gränsen af hvad han beskär Oss, Adams barn,
att vi der bo och bygga Och segla rnå, i kända nejder
trygga.»
«Säg, Juan! du, som på Sicilien var,
Hur Etua brinner,» blef Columbi svar.
»Orsaken vet du, veta vi ju alla.
Låt i ett slutet hvalf en gnista falla,
Der beck och svafvel göms: det skall till slut
Med rök och eld i dagen bryta ut.
Eld (inns i jordens djup, så väl som vatten.
Du, Gorvalan, begynte lefva om.
Då från den varma källans bad du kom.
Dock är det märkligt, att just nu, den natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
