Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus. Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Men bäst, att se sitt barnbarn, han sig gläder. Han
delar hennes sorg vid moderns namn. allon ligger hemma
sjuk, re’n döden nära,w Berättar hon, «och då vid
trollens syn, (Hon menar skeppen) alla rymde byn,
Och jag den sjuka ej förmådde bära, Jag hellre led
hvad grymma qval som helst, An öfvergaf min mor:
att sjelf bli frälst.»
En suck i Christi namn åt himlen sände Den fromme
proselyten och sig vände Till amiralen, bedjande:
«0! gör Ät dennas mor, min dotter, förr’n hon dör,
En evig tjenst. Gif hennes själ i tiden Den tro,
som henne för till himlafriden.»
Columbus följde dem, och än vid sans Den sjuke finner,
som en liflig glans I sina släckta ögon återvinner,
Då hon af fadrens ord förvånad finner, Hvad upphöjd
gäst till henne nalkas här Och himmelsk tröst till
hennes hjerta bär. Den tro, hvaraf sig sjelf så lugn
han känner, För henne, sådan han den fattat har,
Han ställer fram; och hon ger detta svar:
«En himmelsk Fader äfven jag bekänner, Det vet du,
som mig lärt på honom tro. Och nu det inger mig en
salig ro, Att ock på Sonen tro, som för mig dödde. Ar
da hans sändebud, du ljuse man, Bed att jag nåd hos
honörn finna kan.»
Så, medan dottren hennes hufvud stödde, Hon sade:
mer af ögonen likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
