Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXIX
Att se med fröjd den nya dagen glöda; Om den ock har
sin egen sorg och möda.
Jag ser din stängel kring sin staf sig böja Och fast
sig göra, stigande alltmer. O, kunde, vid det stöd,
som tron mig ger, Jag mig så fästa, så från stoftet
höja! O, att som du, ej blott af jorden närd, Förrän
jag bleknar tynande och tärd, Lik dig, då ljuset
dina blommor målar, Jag söge in det lif, der ofvan
strålar!1’
Sin tacksamhet mot en Nerium splendidum, som blommade
i hans rum, har han tolkat i följande rörande ord:
"Sänkt mot jorden, mitt hufvud ej mer till ditt möte
sig höjer,
Der du i fönstret står, stolt af din höga gestalt.
Ack, jag har sett dig rikt utveckla din glänsande
skönhet;
Nu förgäfves för mig öppnar du hela din prakt.
Men då jag, nöjd att försaka den syn mina ögon ej
nådde,
Lade mig tyst i min säng, ställdes du ned vid dess
fot.
Och nu ser jag förtjust dina stänglar, tyngda af
rosor,
Rosor af eget behag, eget i skepnad och färg.
Ser dina löf, dem lika, som kröna odödliga minnen,
Pryda din spensliga stam, pryda den krona du bär. -
När jag om morgonen vaknar, på dig mina blickar sig
fästa
Och upptäcka en ny klase af blommor i knopp.
Likt en engels fläkt din vällukt sprids till mitt
läger,
Och jag känner ej mer plågan, som störde min sömn.1"
Men icke endast den gamle skaldens gungstol om dagen
begagnades att mildra hans plågor, äfven hans nattliga
läger måste med underlagda medar förvandlas till
vagga, för att bereda honom sömn: plågorna skulle så
vaggas till ro. Från detta sitt hviloläger, då det en
afton gungades af hans dotter, diktade han åt henne en
vaggsång, i hvilken det milda skämtet öfver hans egen
sorgliga belägenhet öfvergår till det fromma, lidande
hjertats undergifna och tröstfulla sinnesstämning:
"Ligg nu stilla, gubbe grå. Barn ånyo vorden! Icke
stör dig i din vrå Någon fläkt från norden. Vaggan
går sin jemna gång; Somna sött vid daddas sång:
Bry dig ej om orden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
