Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIERKEGAARD — AKTUELL KRISTENDOMSTOLKARE
sinne, men man förblev inte
likgiltig inför honom. Vad ville han?
Det torde vara få av
världslitteraturens store, som fullföljt sina
avsikter med sådan följ driktighet som
Sören Kierkegaard. Han hade
verkligen en tendens med sitt
författarskap och än mer en plan, hur han
genom sina böcker successivt skulle
nalkas målet.
Efter några år av vacklan
inträffar våren 1838 det religiösa
genombrottet i Sören Kierkegaards liv.
Tidigare hade han varit en i varje
fall till det yttre sorglös dandy, som
väckt ett visst uppseende i
studentkretsarna i Köpenhamn som
spirituell satiriker. Men nu börjar han
se en uppgift, som kommer honom
att hastigt mogna. Han är kristen.
Men vad innebär det? Hur fattar
samtiden det? Hur skall man
kunna nå samtiden med det äktkristna
budskapet? Det var hans frågor.
Kierkegaard menar, att hans
samtid behöver en Sokrates, som kan
öppna ögonen på gott folk, så att
de se, varpå de bygga sitt sätt att
leva. Han anser — helt visst på
goda grunder -— att samtiden lever
den slappa livsnjutningens liv. I
den mån man har en religion, är
det en bekväm, efter ens personliga
smak tillrättalagd åskådning med
mycket ringa sakligt sammanhang
med evangeliets kristendom. Hade
han börjat predika, skulle de han
ville komma åt, inte ha lyssnat. Den
som vill få dem att lystra, måste
tala till dem på ett språk de förstå.
Men det gällde inte bara att tala
"världsmänniskornas" språk; den
som vill få tag i dem, måste fram-
Sören Kierkegaard.
träda, som om han själv delade
deras utgångspunkt. I en rad essäer,
vanligen utgivna under
psevdony-mer, går nu Kierkegaard löst på
den esteticerande
njutningsmänniskan. Han avslöjar henne. Vad ger
hennes liv mening, om inte
sensationerna? Hon tål inte att stanna:
då bleve faddheten,
meningslösheten i hennes liv tydlig också för
henne själv. För att karaktärisera
denna typ använder han en
slående bild. När man kastar en sten,
så att den skär vattenytan, kan den
dansa lätt över vattnet, men — i
det ögonblick den stannar, sjunker
den ned i djupet. När
njutningsmänniskan ilar från den ena
sensationen till den andra, ter sig
alltsamman för henne själv och för
andra som en lätt dans, men då hon
stannar, när omväxlingarna inte
avlösa varandra, då är det också
slut med henne.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
