Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURSPEGEL
tensiva symbolen för undergången i hans
eget liv, och den natten tar han sitt liv.
Dessa båda huvudgestalter i boken ger
visserligen en schematisk tolkning av två
livsvägar, en där människan vandrar i
gudsgemenskap och en där hon vandrar
oerhört ensam. Men romanen i sin helhet
är allt annat än schematisk. Ty
författaren har visserligen gett en öppen
bekännelse om att han anser, att en personligt
upplevd kristendom har möjlighet att
visa den enskilde såväl som hela
mänskligheten väg ut ur det nuvarande mörkret,
men denna bekännelse har fått formen av
en absolut övertygande och mycket
djuplodande människoskildring. Samtidigt
ger romanen en god bild av hur en
modern kristen kulturmänniska ser på
utvecklingen under ett par ovanligt
spänningsfyllda och ödesmättade årtionden.
Boken är därför i högsta grad aktuell.
Arthur Johnson.
THURE OSKARSSON: Bortom
allt... Roman. Saxon &
Lindströms förlag. Kr. 5: 50.
"Absolut ärlighet" är ju en av de
bärande tankarna för Oxfordgrupprörelsen
och dess män. I den rika litteratur, som
blivit en frukt av denna rörelse, har man
fått se denna regel praktiserad, ibland
på ett mindre synpatiskt sätt.
Självbekännelser äro inte alltid av den sorten,
att de passa för trycksvärtan. Dock
måste det erkännas, att vår religiösa litteratur
i mycket blivit berikad genom
Oxfordböckernas osminkade ärlighet.
Förra året väckte Thure Oskarsson
uppmärksamhet genom sin bok: "Oxford
och en socialist". Dess glimtar av
verkligheten tvingade till eftertanke, och man
hoppades, att författaren hade mer att
komma med. Dessa förhoppningar ha nu
infriats genom föreliggande bok. Denna
gång har författaren valt romanen, vilken
tydligen ligger för honom. Han är en
utomordentlig berättare, som med sitt
många gånger korthuggna språk tvingar
till uppmärksamhet. Nils Rustans
levnadsöde tillhör de icke ovanligas. Man
känner igen sig ganska ofta, och de
problem han brottas med, har inte läsaren
svårt att känna igen i sitt eget liv.
Utomordentliga ur psykologisk synpunkt äro
i synnerhet de kapitel, som handla om
den unge Rustan, ynglingen med sina
ångestkomplex bottnande i handlingar
från de tidigare övergångsåren. Lite
undrande ställer man sig inför
kommunalmannen och hans strid mot den nya
tidens idéer, men författaren talar här ur
egen erfarenhet av allt att döma.
De religiösa problemen intar en
framskjuten plats. Författaren resonerar
gärna och ställer läsaren i den nyttiga
situationen, att taga ställning. Vart det bär,
när ärlighetskravet undertryckes får man
klart för sig. Och ingen, som tar den
frågan på allvar, kan annat än
understryka orden: "Det är skuldkänslan inför
Gud, som yttrar sig i ångest och
människoskräck."
Thure Oskarsson har inte givit en ljus
roman, som läses för de ljusa tankarnas
skull, men han har givit en sann, som
tvingar till eftertanke och självrannsakan.
J. Y. Åkeson.
ELLEN YNGVE: Kvinnor —
ett trampgräs. Fritzes. Kr.
8: 50.
En missvisande titel! Man väntar något
tendentiöst och utmanande, och boken är
en helt lugn, enkel skildring av ett liv på
landet. Med "trampgräs" menar
författarinnan en vacker blomma, som reser
sig igen, efter det man trampat ner den,
och blommar vackrare än någonsin —
det är ju inte riktigt vad man tänker,
när man bara ser utanskriften. Men
dessa kvinnotyper är knappast i någon
mening "trampgräs", de är själva delvis
skuld till sina olyckor var och en på sitt
sätt, både den goda och den dåliga
kvinnan, och vad beträffar den tredje
huvudpersonen, modern, är hon ju raka
motsatsen till ett "trampgräs".
Undertiteln "äktenskapsroman" är
ännu mer missvisande, ty äktenskapet
börjar först i mitten av boken och upptar
ungefär en femtedel av de 327 sidorna.
Mannens roll överhuvud ■—- det existerar
två manliga typer — är tämligen tråkig;
det spännande och intressanta i dessa
kvinnors liv är förhållandet till barnet.
Och med barnet som medelpunkt blir
deras förhållande till varandra ett annat.
Det finns mycket värdefullt i denna
bok, men det passar inte alltid samman.
Det hela vilar på ett underlag av robust,
verklighetstrogen folklivsskildring, och
här tycker jag bäst om författarinnan.
När hon i små detaljer berör arbetet i
trädgården och på fältet, vardagen i
stugorna, skiftningarna i naturen, är det ali
tid friskt och levande. Och det går bra
ihop med det klara, rediga språk hon
skriver — ett och annat dialektuttryck
är alldeles på sin plats. I allt detta
kommer så allt det ömtåliga och fina i
hjältinnans själsliv. Det är god skildring,
men den saknar friskhet och livsglädje
och kommer lätt in på det banala — inte
alis därför att författarinnan är banal,
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
