Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska märkesfilmer.
De svenska kortfilmerna har vunnit
allmänt erkännande såväl här hemma som
ute i världen och man har ofta undrat
över hur det kommer sig att våra
spelfilmer inte står på samma höga nivå.
Filmregissör Gunnar Skoglund kom att
något belysa detta förhållande i sitt
föredrag om "Kortfilmen, dess teknik och
kulturella betydelse" på ABF:s filmkurs i
Stockholm. Han framhöll där bl. a.
ungefär följande:
"Att man kan göra goda och värdefulla
kortfilmer är beroende på, att man inte
på samma sätt behöver ta hänsyn till
publiksmaken och de kommersiella
intressena. Folk går på bio för att se
långfilmen och det är den som ska betala
föreställningen. Kortfilmen ska endast
fylla ut programmet på ett angenämt
och värdefullt sätt."
Kontentan av detta blir: så länge man
inte sneglar åt publiken och kassan går
det bra att göra god film. Och det är
påfallande hur denna regel också visar sig
hålla streck. Det är just när man fikar
efter publikgunsten som man gör varg.
Vi ska här som en början till en
permanent filmgranskning i Folklig Kultur
se på fyra nya filmer, som på visst sätt
har något av kortfilms karaktär eller
kanske skulle kunna anses som långa
kortfilmer.
Valfångare (S.F.) är, i sin
ursprungliga idé av Tancred Ibsen, en
utomordentlig film så länge den handlar om
valfångst, sjöliv och arbete ombord på
det flytande trankokeriet "Kosmos II".
Den del av filmen, som har en kortfilms
sakligt berättande karaktär, är den
värdefulla, liksom de fakta om valfångsten,
vilka tyvärr endast meddelas i
programmet. Men denna del har endast fått bli
en effektfull ram till en story av Weyler
Hildebrand om en primitiv och rå kamp
mellan ett par rivaler ombord. Denna
historia drar ned filmen till det plan
som sergeant Göransson brukar röra sig
på och där han för närvarande gör sig
synnerligen bred i svensk
filmproduktion.
Man och kvinna (S.F.) är av
kortfilmshög kvalitet vare sig det är Paul Fejos’
eller Gunnar Skoglunds förtjänst, de står
båda som regissörer. Det finns väl likväl
ingen utom filmmännens egen krets som
inte anser den ursprungliga titeln "En
handfull ris" uttrycksfullare än den nu
använda banala "Man och kvinna"?
Det är en vacker och givande film med
en naturligt komponerad handling, som
ingalunda saknar spänning, om ett ungt
siamesiskt par, deras bröllop, boslagning,
arbete och kamp för sin enkla existens.
De unga spelar naturligt och chosfritt och
det vilar trots stora svårigheter något av
paradisisk frid över deras tillvaro i
djungeln.
I Midnattssolens son (Irefilm) skildrar
lapparna sitt eget liv, ibland både
dramatiskt och spännande och mot en tjusande
och vacker bakgrund av storslagen
lappländsk natur som är sällsynt vackert
fotograferad. En viss amatörmässighet gör
sig givetvis stundtals märkbar, vilken
Renryttarna göra sig redo för vargjakt.
(Vildmarkens Sång.)
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
