Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TEATER
vana med vilken författarens text blir
framförd.
Men detta gäller de många
rutinarbetarna i facket.
För så vitt det är en verklig
skådespelare vill han till grunden lära känna den
människosjäl, som bor i rollen. Han
måste avlocka den alla dess hemligheter,
och där han lämnas i sticket av
författaren, får han dikta själv. Ty hur skulle
författaren på det hundratal sidor som
pjäsen omfattar kunna säga allt om sina
figurer? Vad dessa säger till varandra
utanför scenen (något som måste
påverka deras förhållande till varandra på
scenen) och än mer hela deras
föregående liv, vad de haft för sig innan de
öppnar munnen för sin första replik,
vilka livserfarenheter de gjort och hur
dessa präglat deras hållning till tillvaron,
allt detta är frågor, som författaren på
sin höjd antydningsvis har besvarat, men
som för den verklige skådespelaren
måste vara i detalj klart för att han skall
kunna smälta in i rollen och övertygande
gestalta den.
Det finns en del anteckningar
bevarade om hur Gösta Ekman tog itu med en
av sina mest berömda roller, den gamle
rockvaktmästaren Filip i "Kanske en
diktare". Efter att först ha upptäckt att
Filip måste vara plattfotad, fortsatte
Gösta Ekman, vänd till sin son (som är
den som upptecknat historien):
—- Men jag vet mer om Filip än
gången, må du tro! Jag vet hur han hade
det när han var liten. Jag undrar om inte
pappan dog när han var helt ung. Och
mamman var inte snäll emot honom —
nej, hon var absolut inte snäll emot
honom. Han gick i folkskolan några år. Han
fick inga vänner bland kamraterna.
Tvärtom! De var elaka mot honom,
förlöjligade honom! Varför? Därför att han
var svag och han såg ful ut. Han var
ingen riktig "grabb"! Han var ingen
"renis kis". Lärarna förstod sej inte på
honom, pojkarna tyckte han var dum
och flickorna tyckte han var löjlig!
Stackars, stackars lilla Filip, han hade det
inte roligt som skolpojke inte! Sen
förstår du, när han slutat skolan . . .
Här får man en utmärkt inblick i hur
en verklig skådespelare fantasifullt trän-
ger in i en roll, som han fängslats av,
och samtidigt en aning om vad det vill
säga att vi kan tro på en rollskapelse.
Denna är inte tillkommen på en slump
utan fullkomligt genomtänkt och
genomförd. Skådespelaren går upp i den
fantasifigur, som på en gång är han själv
och inte han själv. Författarens fiktion
förvandlas till en människa, som lever
sitt eget liv några flyktiga timmar, på
samma sätt som i de gamla mytologiska
sagorna en gud plötsligt tog mänsklig
gestalt för att vandra omkring nere på
jorden en kort stund och därefter
spårlöst försvinna ut i det stora okända.
Det är denna mystiska
sammansmältning mellan en skådespelare och en
diktad roll, som är teaterns innersta
hemlighet. Den är förbehållen endast de äkta
konstnärerna. Men det är tillräckligt
för att göra själva skådespelarkonsten
till en produktiv, originell och
självständig konstart.
Det var en tid, då teater framför allt
var vacker deklamation. I den gamla
hovteatern — på 1700-talet — ansågs det
ohövligt mot kungen, som satt mitt i
salongen, om skådespelaren under
reciterandet av sina konstfulla verser släppte
majestätet med blicken. På sina
medspelare fick han inte titta.
Den borgerliga teatern gjorde en
revolution i teaterkonsten, då den införde
det naturliga samspel vi nu betraktar
som en självklar sak. Förutsättningen
för detta är att det finns en regissör, som
anvisar de olika skådespelarna deras
placeringar på scenen, repeterar spelet
med dem, så att dialogen får ett
fullkomligt "osökt" tonfall, och stämmer
samman de olika rösterna till en
samklingande helhet. Det är vad man menar med
ensemblespel.
Men dessutom finnes det något som
skulle kunna kallas en
teaterföreställnings totalverkan.
Denna betyder — för att börja med en
negativ bestämning — att en skådespelare,
som inte är vuxen sin roll, inte blott
ödelägger denna för sig själv, utan även
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
