Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK l’J’tl
För några år sedan gick Bertil
Malmberg till Oxford. Hans
diktsamling Sångerna om samvetet och
ödet (recension FK 1938: 376)
innehöll ärlig omvändelsevers med
solidaritet och kristna krav, inte privat
frälsnings självgodhet och
förhävel-se. Nu har han lämnat
grupprörelsen. Han hade, säger han i
Flöjter ur ödsligheten, trott sig
"kallad till rösternas torg" men
borde ha stannat i sitt jag, det blev bara
"nesa och nederlag":
Endast i halvljusa riken
snubblade aldrig min fot
Endast som undanviken
ägde
själen hemvist och rot.
Skalden står nu åter i sin
månsil-vervissna nattliga park, och som
parken går över i skogen glider hans
vemod över i "själens vildmark och
blinda stiglöshet". Viljelöst driver
han med vinden i "gåtfull frändskap
med ödsligheten", har intet
samförstånd med vänner, ingen känner hans
jag. I suggestiva vers tecknar
Malmberg sitt drift-jag, "dråparen som i
oss alla bor sedan tusental av år",
skriver en häxdikt mustig som
Karlfeldts, och i dikten Gammal
spinnerska gnolar är han ända borta i
nornornas ursaga. I andra dikter
återkommer formfulländat keruberna i
tjurgestalt från skaldens
gammalbabylon ska hemvist i Dikter vid
gränsen 1935, och mänskligheten blir en
evig karavan mot stjärnhimlen i "ett
månblekt ödeland, en strandlös
dödsocean". Malmberg siar om den sista
solens nedgång och alltets
upplösning, något liknande en ogripbar
vällukt och "skimret på vanvettets trös-
Bertil
Malmberg.
kel". Det är ingen uppbygglig lyrik,
detta, hopplöshet, nihilism, vanitas
vanitatum, ali personlighets
utplåning, men det är äkta dikt, formad
med mästarhand, och då polemiseras
i och för sig inte med tendensen.
Likväl finns kärlekskravet kvar i
skaldens själ. Han kan inte förstå,
hur man kan älska en envålds-Gud
men däremot väl en fattig mor:
"endast en människosjäl gör själen
varm", endast ett väsen "fånget i
lidandets ring":
Och är du rösten genom regn och vind
och skrämda händers ängslan, när de
smeka
ett älskat väsens alltför bleka
— o alltför genomskinligt bleka kind,
och är du den som till ett helt församlar
tid, kärlek, vissnande och klagoljud
-då är det efter dig jag famlar
och dig jag söker överallt, min Gud.
Finländaren Arvid Mörne, en gång
kampdiktare för arbetarrörelsens
ungdom, senare skärgårdens lyriker
(omnämnd för diktboken Atlantisk
bränning i FK 1937: 371), har åter
sänt ut en samling, Sånger i
världsskymning. Men
skalden tror alltfort på livet, det föds
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
