Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K|eld Abell
Av Nils Beyer
Kjeld Abell är ett namn, som man inte
gärna tar i sin mun utan ett leende.
Förklaringen ligger i de många glada
teaterminnen, som är förknippade med
det, och som gör, att vi i författaren ser
den älskvärdaste dramatiker, som för
närvarande skriver på nordiskt
tungomål. Vid sidan av Kaj Munk är han
trettiotalets stora överraskning i dansk
teater. Det är de två, som mer än några
andra förnyat den dramatiska konsten i
Köpenhamn under det senaste decenniet,
hur olika de för övrigt är. Kommer man
inför Munks väldiga historiska
kostymstycken att tänka på Shakespeare, kan
man inför Abell inte undgå att dra sig till
minnes, att han är en landsman av H. C.
Andersen, den store danske
sagodiktaren. Teatern är för denne påhittige
skådespelsförfattare en jättelik
leksakslåda, ur vilken han plockar fram de
mest förbluffande idéer och gestaltar
dem med en poetisk finess, som placerar
honom bland de verkliga diktarna.
Men det finns också närmare
inspirationskällor än H. C. Andersen till Kjeld
Abells underfundiga lek med teatern.
Ända fram till det förra världskriget var
det det borgerligt-realistiska dramat, som
behärskade teatrarnas repertoar. Hand-
Efternamnet uttalas Äbel med tonvikt
på första stavelsen.
lingen skulle helst försiggå i ett
vardagsrum, som såg likadant ut som ett
vardagsrum i det verkliga livet, och allt det
som utspelade sig i denna "riktiga"
dekoration skulle vara förvillande likt den
vardagstillvaro publiken kände frän sin
egna hem. Man skulle, som en dansk
kritiker från denna tid skrev, inte ens
märka, att man befann sig på teatern.
Med den experimentlystna tid, som
uppstod efter det freden slutits, började
denna realistiska teater att ersättas av nya
former, teatern skulle åter vara teater,
som slagordet löd. Denna
"expressionistiska" strömning, som fick sitt egentliga
hemvist i efterkrigstidens Tyskland,
avsatte också sina spår i Danmark. Det
finns från 1918 en programuppsats, som
är ytterst betecknande för de vindar, som
började blåsa i europeisk teater vid
denna tid. "Skuespillets Forfald" heter den
— och har till författare kritikern och
skådespelsförfattaren Svend Borberg,
känd i Sverige genom sitt fantastiska
stycke "Cirkus Juris", vilket gavs på
Dramatiska teatern för några år sedan.
"Man har glömt", skriver Borberg i
denna uppsats, "vad som är skådespelets
ursprungliga väsen, och man kommer inte
att upptäcka det igen, förrän man
upplöser ordet i dess beståndsdelar:
skådespel. Nu är det mera äkta skådespel i re-
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
