Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKSKOLAN 100 ÄR
arbetet och tyckte det vara en onödig
uttänjning av den onyttiga
barndomstiden med skolgång.
Reformatorerna hade emellertid ivrat
för folkupplysning och pekat på kyrkans
ansvar i detta avseende. Det var
församlingsprästen, som skulle tillse att barnen
finga undervisning i den kristna trons
huvudstycken, och givetvis ville man
gärna, att folket själv skulle kunna läsa
bibeln, eftersom den ju nu fanns på
deras eget språk. 1541 hade
översättningen av hela bibeln utkommit. Visserligen
skulle det dröja länge, innan den blev
folkboken, men ansatsen var gjord. Och
när kyrkans män under de kommande
århundradena varmt ivra för
folkundervisningen, sker det inte minst av det
skälet, att gemene man skall lära sig läsa
i sin bibel. Dessutom få vi under
reformationsårhundradet den bok, som
under nära 400 år blir den främsta
läroboken i folkskolan: katekesen. I detta
sammanhang bör också nämnas den
tredje bok, som blir läroboken framför
andra jämte de nämnda, nämligen
psalmboken. Redan med Olaus Petris lilla
psalmhäfte göres början till svensk
psalm, och detta kommer att följas av
den rad psalmböcker, som haft så stor
betydelse för vårt folks andliga
utveckling.
Den första egentliga folkskolan på
Sveriges landsbygd få vi på slutet av
1620-talet, nämligen den gyllenhielmska
skolan i Sundby socken i Södermanland.
Det är inte en tillfällighet, att denna
kommer till just vid denna tid. Det var
stormaktstidens kraftfulla biskopar, som
ivrade starkt för folkundervisningen.
Läskunniga klockare borde anställas i
församlingarna och vara pastor
behjälpliga i det ofta nog så
maktpåliggande och i allmogens ögon onyttiga arbetet
med att lära barnen läsa i bok. Att det
under 16- och 1700-talen tages stora
steg framåt när det gäller
folkundervisningen har vårt land icke minst dessa
klockare att tacka. Klockaren har
tyvärr väl mycket förbisetts när det gäl-
ler vårt folks andliga historia men med
orätt. Ty den insats, som av klockarna
gjorts i de ofta stora socknarna med
väldiga avstånd, är icke att förakta, icke
minst tack vare dem blir svenska folket
så småningom ett läsande folk och
kunde under den stora ofreden något
tillgodogöra sig de uppbyggelseböcker, som
då blevo till så stor betydelse och lade
grunden till den folkfromhet, som i
mycket bar vårt folk genom de svåra tiderna.
Ovan nämndes, att vid
folkskolestadgans tillkomst det fanns icke så få
folkskolor i vårt land. Av rikets 2.308
församlingar hade omkring 1.100 någon
form av skolväsende. På många håll var
det synnerligen primitivt ordnat, men
helt hade det inte förbisetts. Läkarkåren
var visserligen i många fall synnerligen
underhaltig. Förutvarande soldater,
avsigkomna bönder, orkeslösa gummor
eller folk, som hade misslyckats på andra
banor, slog sig på barnaundervisningen.
Dock kunde man ju inte begära så
mycket med hänsyn till den lön, som
betalades. Så sent som 1840 hade mer än
hälften av landets lärare vid folkskola,
omkring 500 stycken, en lön, som
understeg 50 riksdaler per år.
Det fanns dock lärare, som gjorde en
pionjärgärning både genom
skicklighet och nit. En av de förnämligaste, inte
endast till namnet utan också till gagnet,
var greve Torsten Rudenschöld, som på
Läckö gamla slott startade en
mönsterskola, vid vilken han själv var lärare.
Under en lång följd av år vandrade han
ock tre dagar i veckan i ur och skur
från den ena roteskolan till den andra.
Män sådana som han bidrog verksamt
till att folkskoltanken mognade och
äntligen blev löst icke bara på papperet
utan i verkligheten.
Ett par allmogemän äro att nämna i
detta sammanhang, nämligen
smålänningen Per Sahlström, som genom sin
skrift "Om folkundervisningen i Sverige"
väckte mycket uppmärksamhet, samt
skåningen Nils Månsson i Skumparp
(Ljusets bonde), vilken vid åtskilliga
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
