Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TURSPEGEL
ULLA BJERNE: Skeppshandeln.
Bonniers. Pris 8:50.
Ett referat av innehållet i Ulla Bjernes
roman Skeppshandeln kan inte göra
rättvisa åt dess förtjänster. Boken
skildrar en kvinnas utvecklingshistoria, och
handlingen tilldrar sig i en hälsingländsk
kustort. Där växer romanens
huvudperson, Erika Bält, upp som en känslig och
intellektuellt brådmogen flicka. Redan
tidigt längtar hon bort från sin
småskurna omgivning, och hennes oro får näring
vid åsynen av de långväga fartygen i
hamnen och de väderbitna sjömännen,
som göra sina inköp i hennes fars
skeppshandel. Hennes längtan efter ett rikare
liv finner utlopp i en konstnärsdröm, hon
vill bli pianist och lyckas även få
bedriva musikstudier. Ett slaganfall, som för
alltid bryter ner fadern, tvingar henne
att avbryta sina studier, och för att rädda
skeppshandeln övertar hon dess skötsel
till ortsbornas oförställda förvåning
(dessa händelser utspelas nämligen i seklets
början). Hon utvecklas till en
framgångsrik affärskvinna och en stark
personlighet, vars öden man följer med spänt
intresse.
Bokens motiv är varken nytt eller
särdeles originellt, och dessutom är
stilen särskilt i början litet stel och
valhänt. Men ändå är romanen betydande
tack vare Erika Bälts fängslande gestalt.
Hon är sant och levande skildrad, och
man följer med spänning hur hennes
karaktär under intryck av vad hon
upplever så småningom erhåller sina bestämda
och säregna drag. Erika Bält är en
intressant sammansatt natur. Hon är
subtilt känslig, samtidigt som hon har en
fast och okuvlig vilja, och hon äger ett
klart, spekulativt intellekt, som låter
henne se på tillvaron besinningsfull! men
utan fördomar. Hon är lidelsefull och
ger sig fritt och hämningslöst hän åt de
bägge män hon möter i sitt liv. Och först
och sist är hon en genuin personlighet,
som man inte glömmer så lätt.
Skeppshandeln är inget fullödigt
konstverk men med sin äkta och klarsynta
människoskildring är den en bok, inför
vilken man inte står likgiltig.
A.S.
Från forna ofärdstider.
HARALD HORNBORG: De
glömda fäderna. Wahlström
& Widstrand, 1940. 213 sid.
111. port. (pl.). Pris kr. 8:50.
Den finländske författaren Harald
Hornborg — f. ö. bror till den kände
skolmannen och kulturpersonligheten
Eirik Hornborg — har i väl ett dussin
romaner visat sig vara lika hemmastadd
i 17- och 1800-talets Finland som i det
på kartan obefintliga
rokkokofurstendö-met Flüstringen, men så äro de också
byggda på grundliga källstudier, främst
då kyrkböcker och mantalslängder, de
senare enligt honom "en utsökt angenäm,
tankeväckande och fantasieggande
läsning". En del av det funna materialet
har synts honom så pass fängslande i och
för sig, att han där föredragit att lägga
fram det utan någon romanesk utstyrsel.
På det sättet tillkom för något år sedan
"Förgätna öden" och samma är
förhållandet med "De glömda fäderna".
Dunkla giftmordshistorier och
avslöjade landsförrädiska stämplingar ■— allt
utspelat bland
högreståndsrepresentan-ter ■— utgjorde huvudinnehållet i den
förra med rätta så uppmärksammade
boken; i den senare sysselsätter sig
författaren främst med några
vardagsmänniskors öden under forna
ofärdstider. Den egentliga huvudfiguren är
prästen Johan Hornborg, en förfader
till nuets Hornborgar, och hans av
vedermödor fyllda liv är inte utan sitt intresse.
Läsaren sammanliknar hans och det
finska folkets öde då och nu och anar att
den mångomtalade sisun inte är av i dag
— den är ett arv av glömda fäder. Då
d. v. s. på 1710-talet översvämmade
arvfienden Finland, herrar officerare
föredrog reträtt och civilbefolkningen måste
efter tappert motstånd lämna sina
brinnande städer och byar och söka sig
norrut. De som så kunde och bland dem var
Hornborg flydde utblottade över till
moderlandet, där de i väntan på freden
fingo dra sig fram bäst de gitte. —
Hornborg hade turen att få ett förordnande i
S:ta Klara i Stockholm, ja, när han 1722
begav sig åter på hemväg hade
församlingsborna samlat in en välbehövlig
reskassa, som dock snart var förbrukad, ty
den härjade riksdelen hade ej medel till
underhåll åt återvändande präster utan
pastorat. Men till sist ljusnade det dock
för herr Johan.
Tro inte att det bara är kyrkans män
som möter oss i boken. Läsaren får också
bekanta sig med borgare, bönder och
tjänstefolket deras. De höra knappast till
Guds bästa barn — de fridsamma lämna
få spår efter sig i hävderna —
brännvinet försmåddes ej och sen satt kniven
löst. "Eldtid. En tid för män." Och efter
slutad läsning förstår svensken än bättre
finnen av i dag: "söner av ett folk som
blött."
Ragnar Ljung.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
