Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTER A TURSPEGEL
gifter Hjalmar Söderberg uppställde för
sig som författare och en av de uppgifter
han alltid var en mästare att lösa.
Men Hjalmar Söderberg var inte bara
en av våra stridbara författare. Han var
också en av våra älskvärda författare.
Han påminde med dessa båda egenskaper
liksom i mycket annat om Anatole
France, som också var en av de diktare
han beundrade mest och en av de få som
han ville kalla "en vis man". En av den
nya bokens tyngst vägande uppsatser är
också en vacker och klar studie över
den franske nobelpristagaren "med den
medfödda instinkten för det väsentliga"
och "de manliga slagen för sanning och
rätt". Instinkt för det väsentliga hade
också Hjalmar Söderberg, kanske finare
instinkt i detta avseende än någon annan
svensk författare. Man läser hans sista
bok med vemod av flera skäl, men bl.a. av
det skälet, att denna säkra instinkt,
denna enkelhet och klarhet i innehåll och
form nu tycks vara på väg att försvinna
både i litteraturen, den allmänna
kulturdebatten och i politiken. Det är inte svårt
att förstå, att Hjalmar Söderberg under
sina sista år måste känna sig "i delo med
tidsandan".
Som en stilens mästare kommer
Hjalmar Söderberg alltid att räknas i vår
litteratur. Hans sista bok visar, att stilens
och tankens klarhet var ett livsvillkor för
honom även på gamla dagar. Sina
"Gamla minnen" berättar han på ungefär
sam-na sätt som i "Martin Bircks ungdom"
eller "Den allvarsamma leken", och i
avdelningen "Bakom böckerna" känner
man igen hans betraktelsesätt från
tidigare liknande studier. Även i den
avdelning, som betitlats "Historia och myt"
och som rymmer spekulationer på det
område, där han mött mycken kritik, det
religionshistoriska, finner man
åtminstone i ett fall, i uppsatsen om "de fattiga i
anden", ett tillrättaläggande av
problemen och en säkerhet i bevisföringen, som
synes ha lett till ett definitivt och
oemotsägligt resultat.
Vad Hjalmar Söderberg annars
framför allt ville bevisa i sitt författarskap
var, att individen frihet och
folkfriheten, ärligheten och humaniteten äro
grundbetingelser för den mänskliga
kulturen. Någon framtid, värd det namnet,
kunde han icke se dem förutan. Det ville
han ha sagt också i sin sista bok.
Ragnar Amenius.
Bra Strindbergsöversikt.
STEN LINDER: August
Strindberg. Studentföreningen
Ver-dandis småskrifter. Pris 1: 50.
Lektorn och radiokrönikören Sten
Linder är en av våra allra förnämsta
kännare av svensk 80- och 90-talslitteratur.
Sitt huvudintresse har han hittills ägnat
åt Ernst Ahlgren, men vid sidan därav
har han skrivit ett flertal djupgående
studier över andra diktare, särskilt
Strindberg, om vilken han bl. a. författat
en nyligen utkommen Verdandiskrift,
som kan rekommenderas på det allra
bästa till både enskilda och studiecirklar.
Det är förvisso inte lätt att på knappa
80 sidor ge en framställning av
Strindbergs liv och dikt med alla dess
skiftningar och omkastningar. Linder har i
alla fall med sin välskrivna och
väldokumenterad studie nått ett så utmärkt
resultat, att vi här fått den i det mindre
formatet hittills absolut bästa
Strindbergsöversikten, en översikt som inte
bara är en översikt utan hellre en
sammanfattning av resultaten av Linders
självständiga och djupgående analyser
rörande människan och författaren August
Strindberg.
Den bild av Strindberg, som här
framträder klar och tydlig, visar oss en man,
som uppfattade livet som en maktkamp,
och den uppfattningen har, som Linder
riktigt framhåller, legat till grund för
hela hans författarskap, hur
sicksackfor-mig dettas utveckling än varit. Strindberg
stod själv i ett spänt förhållande till sina
medmänniskor, och han ansåg, att det var
så överallt i samhället: "Alla människor
äro fiender; vänskap och kärlek är bara
vapenvilor." Med sin överkänslighet,
som kunde yttra sig i både vekhet och
hårdhet, kom han lätt i sitt förhållande
till "de andra" i en situation, som han
led av. Och han kunde aldrig förmå sig
till omskrivningar; vad som skulle sägas
eller göras måste enligt hans förmenande
alltid ske utan hjälp av mörk- eller dim-
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
