Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern och vi. Ivar Thor Thunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERN OCH VI
IVAR THOR THUNBERG
l
KONSTEN är, djupare sett, tämligen
oföränderlig. De variationer man kan
tala om gälla huvudsakligen formen,
utanverken, och följa tidsskeden och
smakriktningar. Källorna, ur vilka skaparkraften
flödar, äro alltid desamma, och de grundlinjer,
som följas vid skapandet, ha icke nämnvärt
rubbats. De alltid förekommande skiftningar,
som stimulera till konstutövning och som
hålla det allmänna intresset levande för konst,
höra ihop med vår tillvaros förändringar och
de personliga yttringarna hos konstnärerna.
Vad här sagts bevisas bäst av att alla
extrema revolutionära försök inom konsten icke
lämnat några djupare spår efter sig. Vad som
förefaller vara det en gång innerst givna har
icke överkommits eller rubbats. Och när
försöken blott utmynnat i originalitets-effektsökeri,
hysteri och perversitet, innebär detta i många
fall människans kapitulation inför det
orubbliga. Det i konsten som åskådliggör, fångar,
griper, sätter hela vårt känslo- och tankeliv i
aktivitet följer i stort sett samma normer nu
som för ett par årtusenden sedan. Detta
kan man förvissa sig om genom att studera
de stora andarna från antiken till vår tid.
Den konst, som lever sitt oföränderliga liv,
är den där det sant mänskliga tränger djupast
och når högst, där det ur de dunkla djupen
uppvällande livsskeendet fasetteras klarast,
mest strålande. Med ett par ord, den konst
som har den största andliga tillgången och
som i sin tur utlöser, befriar. Den betydande
konstnären är den, som så att säga höjer sig
över sig själv och sin tid och vars alster har
något av själva tidlöshetens prägel. (En
förresten besvärande måttstock för oss alla som
knåpa litet i det »konstnärliga hantverket».)
Detta är dock ingalunda den
stockkonservatives deklaration. Människoanden ger sig
aldrig och alla ärliga försök att skapa nya
former, nya uttrycksmöjligheter, äro alltid
intressanta att följa. Det gäller blott att skilja
det äkta från bluff och vanmäktig hysteri.
Det har varit gott om absurditeter under de
sista decennierna.
Måleriet möjligen undantaget, är det knappast
någon konstform, där man under senare tid
brottats så energiskt med den yttre
gestaltningens problem som inom teatern De
avgörande nyheterna äro: Det elektriska ljuset,
den yrkesutbildade regissören och konstnären
— dekoratören. Här äro de tre faktorer som
spelat den mest framträdande rollen vid
nygestaltningar på scenen. Dramat självt har
icke kommit med något revolutionerande nytt.
Vårt synsinne har blivit kräset tack vare
bekväma och snabba kommunikationer,
biografdukens bländverk och det elektriska ljusets
mångskiftande praktiska användning. Inte
minst härigenom har följt nödvändigheten att
skapa starkare effekter på teatern, ge den
sceniska framställningen ökad glans. Ordet
lever alltid sitt eget liv, men givet utan in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
