Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syster Ödmjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en liten leende kerub med rosenröda kinder och
guldlockigt hår.
»Huru skön, herre!» ropade faddrarna och gästerna.
»o, huru skön, herre, är gossen!» — Då skrattade grefven
och sade! »I hafven gifvit honom namn, »Skönherre» skall
han heta!»
Men grefvinnan bad: »Käre gemål, icke så; gif gossen
ett annat namn!»
Men grefven var envis, och då bägarna klingade vid
banketten, så ropade han: »Rikman och Skönherre! hvilket
hus har så stolta namn som dessa?» — Och efter ett år
låg för tredje gången ett barn i grefvens vagga; men denna
gång redo inga bud ut i landet att bjuda till kristning, ty
med barnet hade äfven sorgen dragit in i slottet, där
grefvinnan låg dödssjuk.
Men barnet var en flicka, till sitt utseende så fin och
mild som en tillsluten snöklockblomma; hon var en blek,
fager varelse.
»Låt mig gifva barnet namn», bad grefvinnan, och
grefven tillät det. — »Dotter, du skall heta ’Ödmjuk’», sade
hon och lade sin hand på det slumrande barnets panna.
Detta motsade grefven ifrigt. »Det är intet adligt
namn», sade han, »och svarar inte till Rikman och
Skönherre ».
»Låt henne behålla detta namn», sade grefvinnan, »ty
vet att Rikman och Skönherre ej utan henne kunna bestå.»
Därpå afsomnade hon, och det blef stor sorg i slottet
och i de fattigas hyddor, ty hon hade gjort mycket godt.
Under sju veckors tid svajade sorgfanorna från slottets
torn, och under sju dagar upphörde ej klockorna att ringa
och nedbrunno ej ljusen omkring den med svart sammet
öfverdragna katafalken, på hvilken grefvinnan låg. Men
när de sju dagarnas, de sju veckornas och de sju
månadernas djupa sorg var förbi, gick allt sin jämna gång som förut.
Rikman och Skönherre uppväxte till stolta, ridderliga
junkrar, och Ödmjuk uppväxte stilla och tyst, som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
