Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur folken se på sig själva och på varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-IUR FOLKEN SE PÅ SIG SJÄLVA OCH PÅ VARANDRA. 48
svenska fina herrar att ingripa. Detta beror kanske på, att
rid-darväsendet med dess måhända obefogade och litet löjliga men i
alla fall intensiva hyllning av kvinnan ej spelat den roll här i
Sverige som i sydliga länder. Hon delades upp i aktningsvärda
och i sådana, som icke förtjänade aktning. Den egenskap av
kvinna, varöver också de senare äro så stolta i Frankrike och
som alltid i ridderliga länder för alla sorters kvinnor är ett
visst skydd mot råheten, den saknar hon här. Och dessutom
ligger det från mannens sida, således också från polisens, en sorts
kvalificerat förakt mot dessa Fröjas oansenliga nattfåglar med
rufsig fjäderskrud, och som kommit männen att utdela mången
brutal knuff och månget oförskämt glåpord, i den undermedvetna
känslan, att även sådana män, som sökte dessa kvinnors sällskap,
utövade någon sorts hårdhänt moralisk och protestantisk tuktan mot
personer, mot vilka man kan tillåta sig vad som helst. Och
liksom alla kattor äro gråa i mörkret, så få även »hyggliga flickor»
om kvällarna sin del av dessa förolämpningar, vilka polisen och
rättänkande män lämna obeivrade, därför att de äro rädda att
missta sig på person och i misshugg hjälpa en gatflicka, som ej
vet, att hon i Sverige är mera fågelfri än någon annanstans.
Liksom personer, så kunna nationer porträtteras på två sätt:
av vänner och av fiender. Skildringarna kunna bägge vara lika
föremålet men sinsemellan vara mycket olika. Ett par porträtt
från samma människas olika levnadsåldrar kunna också visa stora
olikheter. Det bör då ej förvåna, om detsamma gäller om de
mera långlivade varelsér, som kallas folk. Prinsessan Elisabeth
Charlotta av Pfalz — la Palatine — skriver i ett av sina brev
och jämför det lugna, konservativa och lojala draget i franskt
väsen med de av ständiga revolutioner skakade engelsmännen,
hos vilka oro och uppstudsighet ständigt jäste. Så var det
omkring år 1700 •— hundra och tvåhundra år senare lät det på annat
sätt. Och ändå, hur lika ha ej de två nationerna hållit sig genom
sekler, såväl Miltons och Carlyles hemland som det, där Mon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
