Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur folken se på sig själva och på varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-IUR FOLKEN SE PÅ SIG SJÄLVA OCH PÅ VARANDRA. 68
Gustav II Adolfs yverborna ord om »Sveriges rättmätiga
föresteg och pra:eminenz framför andra konungariken» ha under
1800-talet utbytts mot ett ivrigt underkännande av vårteget, ehuru
en tydlig förbättring redan något före 1905 visat sig.
»Hur se svenskarna ut? Svensken är en blond, fetlagd herre
i mörkblå kavaj, som dricker punsch på en ångbåt», heter det,
och det låter, om anlaget för fetma undantages, ganska trevligt.
Om girigheten är roten till allt ont, så äro svenskarna nära på
änglar. Brukspatronen sade till Andersson: »Det blir nog ej
lätt att få arbete i vinter. Jag råder Andersson att lägga av
ett par hundra kronor.» »Ja, men brukspatron», svarade
Andersson, »då kan det gå mej, som det gick med Pettersson. Han
hade lagt av, och så fick han arbete, och så stod han där med
sina hundrafemtio kronor.» Hur mycket brukspatronen själv
hade lagt av förmäler icke historien. »En ann’ ä så god som en
ann’» och »fläsket är alltid fett i grannens gryta» äro kärnsvenska
uttryck, men allra mest svenskt är det tyska ordspråk, som Karl
IX ansåg så tillämpligt på vårt avundsjuka folk: »Mir nichts
iind dir nichts, so haben wir alle beide nichts.» Man kan
ej ens i Frankrike träffa den hjärtliga belåtenhet över andras
olyckor och otur, som vi svenskar erfara. Hur mången bonde
i Norrlands ådalar, hur mången fiskaryngling i skärgården har
ej noga betänkt sig, om han ej skulle ha större nöje över det
obehag den resande landsmannen erfore av att bli »ställd» än
att själv få en femma för en liten bit körning eller en krona
för ett par årtag. Skadeglädjen, har en person, som tycks känna
vårt folk, sagt, är den glädje som en svensk erfar starkast.
Detta hindrar ej, att svensken är alldeles ovanligt hjälpsam med
pengar, och han ger understöd till studier samt lånar ut penningar
på ett sätt, som förefaller utlänningen onödigt och oförsiktigt.
Att vi, jämfört med danskar och ryssar, fransmän och
amerikaner, äro alldeles obegripligt tråkiga sällskapsmänniskor, är en
känd sak, och något mera trumpet och tvunget än stämningen i
en svensk järnvägskupé med opresenterade finnes
ingenstädes-Däremot ofta rediga och duktiga i arbetet, om också ej så
flitiga som fransmän, tyskar och danskar. Men alltid betyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
