Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen: En Folkefiende - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
HENRIK IBSEN.
känt sig höra till åskådliggörarne just af det
egendomliga, af det i alla verkliga lifspunkter inneburna
sjelfständighetens kraf eller af individualitetens, dels
medvetna dels äfven omedvetna energi i menskligheten. Jag
anser mig icke träda grannlagenheten för nära, om jag
styrker detta påstående med ett enskildt uttryck från
honom sjelf. Jag har hört en nära vän till Ibsen
uppläsa ur ett bref, deri skalden svarar på vännens fråga
om innehållet af hans (vid den tid då brefvet skrefs)
sist utgifna skådespel: »Stycket rör sig, såsom alla
mina föregående, kring den enskildes sträfvan för sin
frigörelse eller hans utvecklingsstrid för sin
egendomlighet».
Ordagrant lär jag väl ej hafva lyckats anföra
yttrandet, efter som tanken på att möjligen en gång
offentligen åberopa det ej föll mig in, då det
upplästes. Emellertid kan jag ansvara för, att till sjelfva
innehållet meningen är troget återgifven.
För att söka slita tvisten om, huruvida ett,
skaldskap med denna grundrigtning är oss nu lefvande till
fromma eller icke, torde det tillåtas mig att än en
gång återvända till Guizot. Han bör kunna få anses
vara en skäligen oveldig domare, dels såsom historiker,
dels såsom sjelf sydlänning’ och således ej af naturen
böjd att öfvèrskatta den nordiska rörelsens värde i
kulturen. Han säger emellertid, att, likasom det
funnits ett tidsskede (alltid måste kunna uppsökas ett
sådant i hvarje civilisations historia), der sträfvanden för
likformighet, inskränkningar af egendomligheten,
hej-danden af individualitetens sjelfsvåld hafva utgjort den
menskliga odlingens närmaste önskningsmål, så äro vi
nu hunna till ett annat tidsskede, der
egendomlighetens utplånande, individens uppgående i massorna och
ansvarighetsmedvetandets förfall utgöra den egentligen
påtagliga faran för vår civilisation. Hans slutsats är,
att sjelf ständighets- eller den enskilda samvetskänslans
stärkande tillsvidare är kulturens förnämsta
önskningsmål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
