Det finns en väg så hög och ren,
omstrålad av ett sällsamt sken;
välsignad är den framför andra,
men ofta känns den svår att vandra.

Fast den är hög, den förer ned
till mörka skuggors dystra led,
där ingen vänlig stjärna lyser
och hjärtat, armt, av fruktan ryser.

Och denna väg, fast den är ren,
syn’s ofta fylld av huggen sten,
som likt en mur var utsikt stänger;
och nödens rop ur själen tränger.